Möte en midsommarnatt

Midsommaraftons kväll. Återigen strävar han uppför den branta skogsvägen till den hägrande toppen. Så gott som varje dag genom åren har han vandrat den här vägen. Väl uppe, har han vänt sig om. Tittat bort mot de blånande skogarna i fjärran, de närmre belägna öppna hagarna och lyssnat till suset från de stolta tallarna på höjden.

I midsommarnatten finns kanske friden, på en bänk tillsammans med en främling som tar fram fiolen.

I midsommarnatten finns kanske friden, på en bänk tillsammans med en främling som tar fram fiolen.

Foto: Hasse Holmberg / TT

Krönika2022-06-23 19:54
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Folk kommenterar ibland hans vandring och undrar varför han alltid går samma väg? Men hur förklara, att det känns som att just här, är han som allra närmast något stort och okänt, inombords. 

För några år sedan, när åldern började ta ut sin rätt, kom tanken att ha en bänk på höjden. Då kunde han sitta lite längre, vila, ta en kopp kaffe och tänka. Och om någon annan vandrare kom förbi, vore han eller hon välkommen att slå sig ner och kanske uppleva samma känsla som han. Han byggde den själv och på den enkla ryggslån ristade han: ”Sök vilan, hitta tanken, vandra vidare i frid.” Han tog för vana att alltid ha en extra kaffekopp med sig, ifall han skulle få sällskap. Flera år har han nu suttit på sin bänk, men aldrig har det hänt, att någon kommit förbi och delat bänk eller kaffe med honom.

Undran. Hur många midsommaraftnar till han ska orka med vandringen uppför den branta höjden? Nu ska det sannerligen bli skönt att sätta sig. Då ser han att någon redan sitter där! En främling, med en vänlig blick till mötes. ”Så trevligt att äntligen få sällskap på bänken, hälsar han. Vad har fört dig hit?” Främlingen är tyst en stund, sedan svarar han: ”Varje midsommar så långt tillbaka jag kan minnas, har jag spelat till dans kring stång och på dansbana. Jag visste det inte då, men förra sommaren blev den sista. Plötsligt har mina fingrar blivit stela och stumma. Jag kan inte längre hantera strängarna. Idag kunde jag inte sitta ensam hemma med minnena, utan bestämde mig för att ta med min fiol på vandring varthän det än bar. Så kom jag upp här på höjden och såg det vackra och bänken med hälsningen. Jag har suttit här länge och haft min fiol, min bästa vän, intill mig. På något sätt har stunden här gett mig tröst.”

Han häller upp kaffe. Sedan sitter de båda tysta, som i ett oförklarligt samförstånd. ”Ja, nog är det en vacker afton, säger han till slut och låter blicken glida, långt bort och nära. Sedan vänder han sig mot främlingen. Kan du inte ändå spela någonting för mig? Det skulle bli en vacker gåva att bevara.” Spelemannen svarar inte men lägger sakta sitt instrument vid hakan och börjar spela. 

De spröda tonerna fyller kvällen, som vore de en del av ljuset, fågelsången, blomstren och trädens rörelser. De leder honom tillbaka i tanken. Han blundar. Glädje, sorg, vemod och tacksamhetens värme fyller hans bröst när livet passerar genom Tiden. Aldrig förr har han känt detta lugn. ”Det här är det stora jag sökt, tänker han.” 

Han slår upp ögonen. Han måste ha slumrat. När tystnade musiken? Han är ensam på bänken. Den ljusa sommarnatten har gjort sitt intåg. Nattfåglarna hörs nerifrån dalen, där dimman omfamnar hagarna. Har han drömt? Har mötet ens ägt rum? Då ser han något invid sig. En nyponros vilar på en brusten sträng. En papperslapp med en hälsning ligger i den urdruckna kaffekoppen. ”Tack för att jag fick spela ännu en midsommar.”

Långt borta bryts nattens blånad, när solen bryter fram att möta den nya dagen. Rak i ryggen, med en brusten sträng och en nyponros i sin hand vandrar han hem. I frid.