Att liksom barnet våga omfamna sin rädsla kan göra att man vågar lita på magkänslan och säga nej i situationer där man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig, skriver krönikören.
Sagan är i korthet: Pojken ville inte gå till skolan. Då bad gumman riset att piska pojken så han gick till skolan. Nej sa riset! Då bad gumman elden att bränna riset. Elden sa också nej. Då bad gumman vattnet att släcka elden. När elden inte ville ombads oxen att dricka upp vattnet...och så vidare. Motståndet bröts av katten som med löfte om grädde gav sig på råttan som gav sig på repet som skulle hänga slaktarn...och så gick allt väldigt fort...slaktarn gav sig på oxen som gav sig på vattnet och vattnet på elden och elden på riset och riset på pojken och pojken gick till skolan!
Sensmoralen kan ju tolkas på många sätt. Hur det smarta löftet om grädde gav katten motivation att agera och hur skrämsel genom hela kedjan ledde till att pojken gick till skolan. Under hot gjorde alla det som man först hade sagt tydligt nej till. Jag tror att min fascination som liten grabb handlade om upplevelsen av att allt hänger ihop. Den ena hotet gav det andra, det blir snabbt konsekvenser hela vägen och alla förändrar sitt beteende.
Jag tänker på valdebatten. Hur mycket underliggande hot som uttalas, hur oklart fakta bakom hoten presenteras, hur mycket grädde som utlovas för att lugna. Tillbaks till sagan så tänker jag på vad nejen hos alla stod för, innan de ändrade uppfattning. Kanske var det en intuitiv känsla av att det är fel att hota, straffa, skamma, skrämma barn. Det tyckte jag nog som grabb också även om jag blev utsatt för det och aldrig protesterade särskilt mot det.
I min terapitradition, gestaltterapi, använder vi begreppet kontakt för att beskriva vad som sker mellan oss. Vi talar om kontakten inåt, alltså mina inre känslor, impulser, invanda mönster och kontakten utåt, det vill säga alla relationer jag samskapar med omgivningen. Ett upplevt hot utifrån skapar en kontaktreaktion inåt i mitt system. Blir jag alltför rädd så reagerar jag med att fly, tystna, anpassa mig eller så reagerar jag med impulsiv ilska för att bekämpa, hota, skrämma, skamma, slå. Precis vad som hände i sagan. Och i det förloppet är vi väldigt lite i kontakt inåt. Det vill säga jag erkänner och accepterar inte min rädsla så att jag kan stanna upp och göra det jag behöver, till exempel lugna ner mig, söka i mitt inre om varför jag reagerar, kolla hur verkligheten egentligen ser ut, be om stöd i min rädsla.
Men rädsla är inte bara en reaktion på upplevda utifrånkommande faror. Den är också en rädsloreaktion på mina egna inifrånkommande emotionella impulser. En rädsla som ofta etablerats i relationer under barndomen eller vid dramatiska händelser i vuxenlivet. Rädslan uppstår som erfarenhet av att vara hotad i sin existens, bli separerad från närstående, få upplevelsen att vara fel eller bli ensam i världen. Dessa starka emotionella reaktioner av den djupaste förtvivlan och starkaste ilska håller barnet eller den vuxne tillbaks i stunden för att det inte finns en mottagare som har tid, kunskap, förmåga eller tillräckliga förutsättningar att omfamna och trösta reaktionerna. Då känner man sig istället övergiven, skammad eller skrämd och hjärnan lär sig automatiskt att hålla tillbaks de ”icke tillåtna” känslorna. Så uppstår försvar mot att komma i kontakt med sina egna inre emotioner. Och så får man kanske svårt livet igenom att känna sin egen inre kompass. Istället bidrar den bakomliggande rädslan till att jag blir lättpåverkad av andra, gör allt för att inte hamna utanför eller ligger i ständig kamp mot omgivningen för att känna mitt värde.
Lasse Övling.
Sagans sensmoral enligt mitt vuxna jag idag? Stå fast vid ditt nej, omfamna din rädsla och stå kvar tills du av egen inre övertygelse vet hur du vill förhålla dig!