Det plötsliga ljudet från en sjungande koltrast fick krönikören att fundera på begreppet "ta igen förlorad tid". Går det ens?
Att inte ta sig tid. Att vandra i sina egna tankar utan öppenhet för det som finns runtom. Det är att låta Nuet rinna ur ens hand och gå förlorat. Kanske har koltrasten märkt att den sjungit för döva öron och helt enkelt knipit igen när den sett mig skynda mellan husen hemmavid. Kanske har den tänkt: ”När kärringen inte förstår att uppskatta mig så ska hon heller inte bli sjungen för!”
Efter pandemin hör jag ständigt uttrycket: ”Ta igen förlorad tid.” Men går det? Den tid som runnit bort är för alltid förlorad och går likt fågelsången inte att jaga i kapp som en mottävlare i löpspåret. Och alla de drömmar och planer vi hade innan pandemin, kanske inte längre är de som är viktigast. Kanske ska andra drömmar, andra insikter som gror och vilar i vårt inre få ta plats? Förlorad tid. Om man lyssnar inåt finns en röst som berättar att allt har ett facit. Kanske pandemin givit oss möjlighet att plocka bort en del oviktigt som krävt vår tid och att vi på så sätt vunnit tid? Du kanske exempelvis inte ska återuppta det numera slentrianmässiga umgänget, där de berikande stunderna ligger många år tillbaka. De goda minnena finns ju kvar. Men du kan gå vidare, mot nya möten, nya minnen, med tid till det du verkligen saknat. Det nära. Det som rösten där inne manar dig att göra. Men den där rösten får nog höja volymen betydligt så vi förstår. Så jag förstår.
En gång skrev jag en text där jag liknade rösten som finns inom oss, vid en fågel. Avslutar med några rader ur den:
”Jag har en fågel inne i mitt bröst. Den är inlåst. Nära mitt hjärta sitter den. Bäst att den är där inne. Skulle jag släppa ut den, kanske den skulle flyga sin väg. Bort från mig. För hos mig är väl inget att bo? Det finns säkert bättre ställen, för en fågel. Den slår så förtvivlat med vingarna ibland. Jag känner mig så levande då. Men rädd. Varför vill den ut? Jag skulle inte orka leva med tomrummet, om den försvann.
Men tänk, om den bara flög för att få sträcka på vingarna en stund? Och sedan kom tillbaka till mig. Kom tillbaka för att berätta om allt vackert som finns där borta. Och tänk, om den sedan skulle trippa före mig för att visa vägen till allt det där vackra. En liten bit varje dag skulle vi gå, min fågel och jag. Och på kvällen när det var mörkt och kallt skulle den återigen krypa in i mitt bröst. Den skulle berätta om allt den sett. Och då skulle jag orka följa med ännu en dag. Och snart skulle vi se vackra platser. Möta goda människor. Då skulle vi stanna lite längre innan vi fortsatte. Man behöver inte ha bråttom till den vackraste platsen om man reser med en vän, för man ska vara rädd om sina minnen.
Och när vi äntligen var framme kändes mitt bröst aldrig mera tomt. Och min fågel kunde flyga vart den ville. Hur högt som helst. Inte ens komma tillbaka på natten. Och jag skulle vara stolt över att jag vågade släppa ut något så vackert ur mitt inre.”
En vacker tanke. Jag tror jag börjar med att lyssna. I Nuet. Och jag hoppas koltrasten förlåter mig för i år.