Det plötsliga ljudet frÄn en sjungande koltrast fick krönikören att fundera pÄ begreppet "ta igen förlorad tid". GÄr det ens?
Att inte ta sig tid. Att vandra i sina egna tankar utan öppenhet för det som finns runtom. Det Ă€r att lĂ„ta Nuet rinna ur ens hand och gĂ„ förlorat. Kanske har koltrasten mĂ€rkt att den sjungit för döva öron och helt enkelt knipit igen nĂ€r den sett mig skynda mellan husen hemmavid. Kanske har den tĂ€nkt: âNĂ€r kĂ€rringen inte förstĂ„r att uppskatta mig sĂ„ ska hon heller inte bli sjungen för!â
Efter pandemin hör jag stĂ€ndigt uttrycket: âTa igen förlorad tid.â Men gĂ„r det? Den tid som runnit bort Ă€r för alltid förlorad och gĂ„r likt fĂ„gelsĂ„ngen inte att jaga i kapp som en mottĂ€vlare i löpspĂ„ret. Och alla de drömmar och planer vi hade innan pandemin, kanske inte lĂ€ngre Ă€r de som Ă€r viktigast. Kanske ska andra drömmar, andra insikter som gror och vilar i vĂ„rt inre fĂ„ ta plats? Förlorad tid. Om man lyssnar inĂ„t finns en röst som berĂ€ttar att allt har ett facit. Kanske pandemin givit oss möjlighet att plocka bort en del oviktigt som krĂ€vt vĂ„r tid och att vi pĂ„ sĂ„ sĂ€tt vunnit tid? Du kanske exempelvis inte ska Ă„teruppta det numera slentrianmĂ€ssiga umgĂ€nget, dĂ€r de berikande stunderna ligger mĂ„nga Ă„r tillbaka. De goda minnena finns ju kvar. Men du kan gĂ„ vidare, mot nya möten, nya minnen, med tid till det du verkligen saknat. Det nĂ€ra. Det som rösten dĂ€r inne manar dig att göra. Men den dĂ€r rösten fĂ„r nog höja volymen betydligt sĂ„ vi förstĂ„r. SĂ„ jag förstĂ„r.
En gÄng skrev jag en text dÀr jag liknade rösten som finns inom oss, vid en fÄgel. Avslutar med nÄgra rader ur den:
âJag har en fĂ„gel inne i mitt bröst. Den Ă€r inlĂ„st. NĂ€ra mitt hjĂ€rta sitter den. BĂ€st att den Ă€r dĂ€r inne. Skulle jag slĂ€ppa ut den, kanske den skulle flyga sin vĂ€g. Bort frĂ„n mig. För hos mig Ă€r vĂ€l inget att bo? Det finns sĂ€kert bĂ€ttre stĂ€llen, för en fĂ„gel. Den slĂ„r sĂ„ förtvivlat med vingarna ibland. Jag kĂ€nner mig sĂ„ levande dĂ„. Men rĂ€dd. Varför vill den ut? Jag skulle inte orka leva med tomrummet, om den försvann.
Men tÀnk, om den bara flög för att fÄ strÀcka pÄ vingarna en stund? Och sedan kom tillbaka till mig. Kom tillbaka för att berÀtta om allt vackert som finns dÀr borta. Och tÀnk, om den sedan skulle trippa före mig för att visa vÀgen till allt det dÀr vackra. En liten bit varje dag skulle vi gÄ, min fÄgel och jag. Och pÄ kvÀllen nÀr det var mörkt och kallt skulle den Äterigen krypa in i mitt bröst. Den skulle berÀtta om allt den sett. Och dÄ skulle jag orka följa med Ànnu en dag. Och snart skulle vi se vackra platser. Möta goda mÀnniskor. DÄ skulle vi stanna lite lÀngre innan vi fortsatte. Man behöver inte ha brÄttom till den vackraste platsen om man reser med en vÀn, för man ska vara rÀdd om sina minnen.
Och nĂ€r vi Ă€ntligen var framme kĂ€ndes mitt bröst aldrig mera tomt. Och min fĂ„gel kunde flyga vart den ville. Hur högt som helst. Inte ens komma tillbaka pĂ„ natten. Och jag skulle vara stolt över att jag vĂ„gade slĂ€ppa ut nĂ„got sĂ„ vackert ur mitt inre.â
En vacker tanke. Jag tror jag börjar med att lyssna. I Nuet. Och jag hoppas koltrasten förlÄter mig för i Är.