När man förväntas prestera som alla andra, trots att ens tankar inte sällan går bananas och tar en med på en massa märkliga utsvävningar och resor kors och tvärs. 

Ni ska få följa med mig tillbaka i tiden. Året är 1994 och jag går i åttan.

Kära dagbok,

Just nu sitter jag i mitt rum som jag städat tre gånger idag. Eftersom det är så himla stökigt i mitt huvud är min kapacitet för kaos galet låg och därför har jag alltid världens mest städade rum. Jag har till och med döpt mina strumpor, det gör mig liksom lugn som en filbunke. Fast jag är aldrig lugn som en filbunke, jag är snarare som en Coca-Cola som någon skakat och sedan ställt på en bänk och lyft på locket. Jag önskar att jag var ett mellanting mellan en filmjölk och cola.

Just nu mår jag inte alls bra. Vi ska ha prov i historia nästa vecka och allt bara snurrar. Jag hade förberett mig för historialektionen och lovat mig själv att inte fastna inne hos skolsyster på rasten. Jag hade tagit med mig penna, sudd och glasögonen satt där de skulle. Hela förra veckan hängde de på en yuccapalm hemma i vardagsrummet eftersom jag fått en knäpp idé, som jag sedan glömt att jag haft, så jag såg ingenting på en vecka. Det var pappa som hittade dem av en slump. 

När jag väl satt mig vid min bänk fick vi veta att vår lärare var sjuk och in kom en tant med knallrosa hår och jättelånga, tunga träörhängen, så tunga att hennes örsnibbar nästan touchade axlarna. 

Vad i helsike?! Hur skulle jag kunna hänga med på alla krigsdatum nu? Hur skulle jag kunna tänka på när den snubben sköt den, när den stupade där och när den åkte skidor och sedan sänkte ett helt åbäke till skepp, när denna kvinna uppenbarat sig i mitt liv, hur? 

Men jag stålsatte mig och tyckte det gick ganska bra. Någonstans måste jag ändå ha tappat det för plötsligt säger hon: "Tack för idag allihopa, nu hoppas jag att ni vet vad som förväntas av er nästa vecka för då kommer provet". 

Va? Vilket prov? Förväntas av oss? Va? Hallå, någon? 

Någonstans där i början av lektionen måste jag ha försvunnit för jag har inte en susning om vad hon pratat om under hela den där jäkla lektionen. 

Istället har jag fantiserat ihop en hel historia om den här kvinnans bakgrund. Att hennes föräldrar nog varit missionärer och att hon säkert växte upp i en afrikansk by långt borta och att hennes föräldrar nog tyckte att hon skulle likna de andra i den afrikanska byn och att hon därför fått hål i öronen väldigt tidigt och att örsnibbarna därför blivit så långa eftersom hon måste vara ganska gammal nu och säkert varit med om en massa spännande saker och sen tänkte jag på alla de där spännande sakerna som hon nog varit med om och vips så ar lektionen slut. 

Hur som helst, nu ligger jag i min säng och gråter. Imorgon tänker jag försöka få upp en feber genom att hålla sänglampan mot pannan och sedan lära mig hela kapitlet utantill för nästa vecka är en ny vecka och då ska jag minsann lyckas, det ska jag. 

Puss och kram dagboken, eller kram bara, det låter mer sansat på något vis.

Det var inte helt lätt för mig att gå i skolan. Jag minns när jag var sex år och mamma berättade för mig att jag skulle börja skolan, jag hade fått ett välkomstbrev. Jag grät över att min frihet snart var ett minne blott. Tack och lov gick jag på en liten pittoresk skola i lilla Bergkvara, i en liten klass med bara elva andra elever och en fröken som var så kärleksfull att vi stod på ett litet led varje dag för att få krama henne hejdå innan hemfärd. Stämningen i klassrummet var familjär och jag trivdes. 

Jag känner starkt för alla barn och ungdomar med särskilda behov som idag tvingas in i så stora klasser att de snart fylls av stress i de små kropparna. Några kanske skärper sig i skolan men när de kommer hem brister allt och deras föräldrar känner oro och blir själva snart utmattade. De får till råga på allt inte sällan samtal hem från lärare eller andra arga föräldrar som vill tala om vad deras barn gjort idag. De får gå på ständiga nätverksmöten, möten på BUP och snart är de utbrända och hela familjer lider. 

Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill ha det på ett annat sätt men det får jag skriva om i en annan krönika. Ta hand om er!