”En vind drar genom hallonsnåren i mammas trädgård. Den dröjer i björkarna. Leker vid bryggan där ån virvlar fram, som alltid. Det doftar solvarm höst. Minnen. En stol står i hörnet vid förstutrappan. Någon brukar sitta där. Med kepsen på huvudet, käppen vid sidan. Någon som alltid väntat. Som blivit glad. Någon som alltid funnits. Men inte längre. Men en vind drar genom hallonsnåren. Den där stolen ser så ensam ut. Nästan lika ensam som jag. Jag plockar det sista hallonet. Sparar doften genom vintern. Det är höst.”
Texten ”En Vind” är från min bok ”Snöflingan – en Tröstebok”. Boken skrevs under det första året efter min mammas bortgång. Den blev en del av mitt sorgearbete och jag känner stor ödmjukhet inför vetskapen, att den också mött andra i deras sorg.
Min krönika denna gång handlar delvis om sorgearbete. Allt som oftast hör jag ordet ”dödstäda” och om hur man ska rensa och plocka bort så att ingen annan behöver göra det efteråt. I den bästa av världar skulle det ske tillsammans med ens närstående. En stund då och då, i glädje, innan sorgen finns med. Rensa, berätta, minnas, vara nära. Lyssna på vad som är viktigt för dem du älskar mest i livet. Men den tiden tar vi oss sällan. Att rensa ur en vind eller ett förråd är nog något alla efterlevande vore oerhört tacksamma över att få slippa. Men när man kommer till det som följt och format en som människa genom ett liv, ska man städa med varsamhet. Spåren tillbaka får inte sopas undan.
Först av allt vill jag understryka att jag är fullt medveten om, att mitt och mina syskons arbete med att rensa ur vårt föräldrahem, inte kan stå som någon norm. Ingen situation är den andra lik och inget är fel eller rätt. Vi lät det ta tid. Dels för att vi bodde på olika håll i landet. Dels för att vi behövde eftertanke och lugn. Varje gång vi sågs röjde vi och kastade. Sedan satt vi runt köksbordet och gick igenom brev, foton och annat. Minnen, berättelser och händelser dök upp. Samtalen blev många. Avslutningsvis hade vi en enkel auktion på de saker vi den dagen valt att spara. Alla dessa möten blev en del av vårt sorgearbete och förde oss närmare varandra. Och vårt föräldrahem blev med ens så levande igen.
Som sagt, ingen situation är den andra lik. Ett hem kanske måste tömmas snabbt. Någon kanske inte längre är närvarande i minnet och frågorna blir utan svar. I pandemins spår har vi sett hur sjukdom och död gör att tillvaron snabbt förändras. Men jag tror inte att vi i ivern att underlätta för andra, ska gå alltför hårt fram. Och sällan kan vi avgöra vad någon närstående allra mest förknippar med minnen och trygghet. Det kan vara något så enkelt som en blå tröja, som i texten ”Det tomma huset”:
”På natten lyser månen in genom mitt fönster. Vaknatt. Jag tänker på ett tomt hus, med månblänk vid ån. Stolen vid hörnet av väggen är kastad. Den blå tröjan, som du ofta bar och som jag lånade när jag skulle spela revy, är också kastad. Jag minns hur tröjärmen stack ut ur all annan bråte som skulle till tippen. Jag drog fram den, lade näsan i det mjuka. Sökte doften, tvekade. Skulle jag spara den? Nej, det fick vara nog. Ännu letar jag efter den, innan jag minns, att den är borta. Dörren är stängd om barndomen och nyckeln är för alltid överlämnad.”
Avslutningsvis: Nej, jag tänker inte ägna min tid åt att dödstäda, som jag för övrigt tycker är ett hemskt ord. Däremot sitter jag gärna med mina barn och pratar minnen. Följer spåren tillbaka. Men mest av allt vill jag ägna min tid åt att leva.