Jag sträcker lite på mig. Konstaterar att mitt onda knä, som jag vred till för några år sedan och som opererats, fortfarande protesterar om jag överanstränger det, som häromdagen. Så jag slänger inte direkt benen över sängkanten, utan mera hasar över lite försiktigt. Jag känner att det är lite tungt över bröstet. Vet att det beror på att jag hade gomys med katterna i soffan igår kväll. Och jag är allergisk mot katter. Men på nattduksbordet finns lindringen: Min astmamedicin. För jag har också lite lättare astma.
In i badrummet. Jag anar redan synen. Jag har nämligen fått en liten fettknöl, en så kallad aterom, högst upp i huvudet. Alltså en liten knöl på den stora ”knölen”, ofarlig men inte oförarglig. Och framför spegeln ser jag virrvarret, för den där lilla jäkeln bestämmer hur håret ska växa och bidrar till en virvel på knoppen. Så just nu, framför spegeln, är jag nästan lite tacksam för att jag ser lite suddigt på vänsterögat, som snart ska opereras för gråstarr.
Nog med klagan över ganska små skavanker. Nu är det dags att möta Fågelsången, Våren och Friheten! Kaffe på verandan. Och som alltid i Valborgsmässtider dyker han upp. Sätter sig invid. Gubben i Valborgsmäss. Fri, och med kärlek till våren: ”Ja ä full utå glädje så ögona blänker. I mitt hjärta finns fnitter å gurgel å skratt! Mitt träben får buskskott så flisera stänker. Snart ä dä grönt som en blomsterrabatt!”
Energifylld och glad går jag in. Nyheterna är på radion. Kriget i Ukraina. Mina problem blir ännu mer marginella. Jag tänker på Friheten. Vi tar den för givet. Men den kan snabbt tas ifrån oss. I staden Mariupol finns en okänd kvinna, som för bara ett par månader sedan hade samma frihet som jag. Frihet att öppna sitt fönster, att se fram emot våren, att få vandra i stadens parker och höra fågelsången. Nu är hennes frihet slagen i spillror. Det är vårt ansvar att kämpa för att hon ska återfå den.
Jag tillägnar henne och hennes medsystrar texten ”När trasten sjöng”:
”Så en morgon sken solen med vårens strålar och en trast sjöng utanför fönstret. Hon vaknade med känslan av första sommarlovsdagen. Av frihet till lek och vila. Hon rörde sakta vid sin panna som för att smeka vid en vacker dröm. Såg upp mot takets ljus innan fötterna fick känna golvet. Hon öppnade dörren. Visste att hon kunde gå ut nu, eller sedan. Kände rätten att vara och vila i Nuet. Inte på väg, bara i stillhet, i sig själv. Hon visste att dagen var hennes. Som om den väntat så länge på just den här morgonen med tålmodig kärlek, som en vän i väntan på det brev som var på väg.
Hennes steg var lätta. Och fönstret stod på glänt. Och trasten sjöng när hon log ut mot ljuset, i vetskap om att inte längre behöva fly ondskan. Och trasten sjöng när kvällen kom och natten tog till vila den första dagen. Den första dagen i Frihet!”
Låt oss alla glädjas åt våren och värna om Friheten. ”Min gubbe” får avsluta: ”Låt mä ligge kvar här i blomstersänga, tills ja täcks utå blommer å drömmer gott. När mitt träben å ja blitt en del utå änga, blir vi nye knoppe å vårgröne skott!”