Att ramla och slå sig orsakar för de flesta inget barndomstrauma. Men den vuxna omgivningens omsorg är avgörande för möjligheten att läka.
Emma AdBåge har skrivit och illustrerat flera barnböcker och för en, Gropen, fick hon Augustpriset 2018. Också en härlig bok om vuxnas rädslor som barnen står emot.
I år var hennes bok Såret nominerad. Jag skulle kunna skriva hela krönikan om hennes illustrationer som är så lekfulla, fantasirika och så solidariska med barnperspektivet. Men jag vill hellre säga nåt om det som jag tolkar in i bokens berättelse och som är en av de mest värdefulla kunskaperna om barn som jag vill ge till vuxna.
Killen i boken ramlar under leken på skolan och slår upp ett stort sår på knäet. Det blöder och blöder och blöder. Men det som händer honom sen blir verkligen en sagolik berättelse om att läka sår hos barn. Lärare, kompisar, alla finns där och ger omsorg. Och så får man följa honom tills bara ärret återstår. Minnet finns således kvar men helt säkert inget barndomstrauma. Hela min psykologiska kunskap om hur man hjälper barn till att inte utveckla barndomstrauma finns i den här lilla enkla vardagsdramatiska händelsen med såret.
Idag vet vi mer och mer om hur barndomstraumatiska erfarenheter uppkommer. Barnet är med om situationer där det blir rädd, känner sig sviken, känner skam och får inte tillräcklig tröst och omsorg. Barnet får inte den hjälp av en vuxen som det behöver för att reglera sina känslor. Det är den vuxna som behöver hjälpa barnet till att återfå balansen i nervsystemet och kunna återgå till ett lugn, till en känsla av att vara trygg, vara värdefull. Det är en hjälp som förstärker barnets självkänsla av att duga, mitt uti sin sårbarhet.
Små barn behöver bli omfamnade tills vågorna av den fysiska och psykiska rädslan och smärtan, ebbar ut. Och behöver tid efteråt för att återskapa en inre trygghet. Äldre barn pratar man med, frågar och hjälper dem att uttrycka vad de känner. Tar den vuxne emot barnets upplevelser med ett lugn uppkommer inget trauma. Känner sig däremot barnet ifrågasatt, avvisat, skammat och speciellt om detta upprepas, kan det vi kallar barndomstrauma uppstå. Traumat är då inte själva händelsen utan traumat uppkommer genom att barnet håller tillbaks sina känslomässiga reaktioner av rädsla, sorg, vrede, skam och istället anpassar sig automatiskt till den vuxne för att inte riskera att känna ännu mer smärta av att inte bli mottagen. Så kvarstår ett emotionellt sår som kan följa med livet igenom och prägla andra relationer.
Att som barn få omsorg och tröst, och uppmuntran att visa sina känslor, är oerhört viktigt för den känslomässiga utvecklingen, menar krönikören.
Jag berättade vid presentationen av Såret att jag var avundsjuk på killen i boken som fick sådan omsorg. När jag var i samma ålder cyklade jag nämligen omkull under ett sommarlov hos mormor. Jag minns hur ont det gjorde och jag minns att jag tänkte ”inte gråta, inte gråta”. Så redan då var jag så präglad av föreställningen att pojkar inte ska gråta, att det är en svaghet att visa tårar. Jag minns att någon tvättade såret och jag fick ett stort plåster på knäet, precis som killen i boken. Men jag minns inte att jag fick sitta i mormors knä en stund eller på annat sätt fick kroppsnära omsorg. Kanske fanns det någon vuxen i mormors kök då som erbjöd mig detta och kanske viftade jag bort erbjudandet. Jag minns inte det och om jag viftade bort omsorgen så gjorde jag det säkert för att slippa känna smärtan av skam. Jag skulle ha skämts över att gråta och visa min sårbarhet, fast jag var sårad.
Nu blev detta inget stort psykiskt trauma men jag minns händelsen väl. Och det väcktes ju en reaktion i mig när jag läste boken så denna lilla vardagsdramatiska händelse kanske fick större betydelse för självkänslan än jag anat.
Det är det här som jag gillar med bra barnböcker. Förutom att förmedla kunskap till barnet kan jag som vuxen reflektera över mina egna barndomserfarenheter för att mer förstå mig själv. Det är en väg till att bli mer hel som människa.