"Vi skulle äta tillsammans och prata om sådant vi inte hinner prata om annars. Bara få vara vi. "
Meningar blir hängande i luften för att återupptas vid ett senare tillfälle. Därför kändes det både härligt och välbehövligt att jag och Pontus för några veckor sedan skulle få äta lunch tillsammans. Själva. Utan barn. Bara vi två.
Pontus jobbar som elektriker och var vid tillfället och fixade el vid ett köpcentrum där det finns flera restauranger. Planen var därför att jag skulle ta mig dit och vi skulle äta tillsammans och prata om sådant vi inte hinner prata om annars. Bara få vara vi. Så jag åkte dit.
Köpcentrumet ligger på andra sidan stan, men det var det värt. Jag var lite pirrig till och med. Vi möttes upp och tillsammans gick vi till ett kafé. Två-mannaborden var upptagna, men i mitten fanns det ett avlångt högt bord för många personer. Vi satte oss i ena hörnet mitt emot varandra och började äta. Och prata. Ovanligt nog var det ingen som ville sitta i knät. Ingen som klagade på att en såsprick råkat hamna på potatisen och inte bredvid. Det var bara vi för en gångs skull. Vid sådana tillfällen är det som att man ser varandra i ett annorlunda ljus.
"Den där vi-tiden där man som par får sitta ned och prata är sällsynt under småbarnsåren. Meningar avbryts mitt i av någon som ska kissa, någon som slår sig, någon som ska visa något eller någon som vill säga något. Just. Precis. Nu."
Men så plötsligt drogs stolen ut bredvid Pontus. En äldre dam slog sig ned. Jag tittade förvånat på alla lediga stolar och valmöjligheter hon uppenbarligen ignorerat. Ett typiskt svenskt beteende hade ju varit att sätta sig längst bort i andra änden av det långa bordet. Ett beteende jag vanligtvis är emot. Jag tycker att svenskar generellt är alldeles för reserverade och att vi absolut borde vara mer öppna mot människor vi inte känner och bjuda in till samtal i stället för att tydligt markera våra gränser och sociala avstånd.
"Utan att tveka det minsta gjorde damen det tydligt att vår duo nu hade blivit en trio."
Därför log jag förvånat, men också välkomnande, mot den gamla damen och hälsade. Sedan var min tanke att fortsätta konversationen med Pontus, men så blev det inte. Utan att tveka det minsta gjorde damen det tydligt att vår duo nu hade blivit en trio. Det fanns ingen möjlighet för oss att fortsätta ett internt samtal utan att upplevas som otrevliga och exkluderande. Så resten av lunchen handlade om hennes loppisfynd, de dåliga besticken på pensionärsluncherna och hur hon möblerat sitt hem.
"Resten av lunchen handlade om hennes loppisfynd, de dåliga besticken på pensionärsluncherna och hur hon möblerat sitt hem. "
Förhoppningsvis gjorde vi hennes lunch trevlig och lite mindre ensam. Det var bara typiskt att vår sällsynta egentid gick förlorad. Den fick sig en rejäl tant-tvist kan man säga.