Nu när höstfärgerna är som mest lysande är det ett alldeles utmärkt tillfälle att ge sig ut och leta efter gamla torpgrunder i markerna. Belöningen blir inte bara en fin dag ute i naturen utan också, med lite tur och en del skicklighet, att du hittar en plats där människor bott men som nu är bortglömd.

Förra helgen gick jag på ett fält öster om Trollhättan i Västergötland och glodde i marken, vände bort långt gräs från stenar och tittade efter spår av människor bland tuvorna. Två av mina bröder, en svägerska och jag letade efter rester av torpet Tippekulla där vår farfars fars föräldrar bott under 1870-talet. 

Några lämningar av torpet hittade vi inte men ett stort bestånd av gula kantareller, så jag är nöjd ändå. Vi vet nu var torpet stod en gång i tiden och hur landskapet såg ut där farfars farfar föddes 1821. Fast lite mindre skog då, gissar jag.

Men roligt var det att leta. Ett annat torp hittade vi resterna av och ett tredje ingenting mer än en bergknalle i en åker där det en gång stått.

Så här är det med torpletning. Roligt och tillfredsställande för en släktforskare och hembygdsnörd. Och det är alltid roligare att göra det tillsammans med andra än på egen hand. Fyra ögon ser mer än två, och så vidare. Min svägerska upptäckte stenar från en äldre torpågrund vi precis gått förbi i det höga gräset.

Går man bara med blicken ner i marken kan man missa det som ligger en liten bit bort, så lyft blicken ibland och titta ut över landskapet. 

Det brukar jag göra när jag är ute och går i skogen. Några gånger i veckan går jag en slinga i ett friluftsområde och vid sidan om såg jag för ett tag sedan att det finns en gammal husgrund några meter in från stigen. Det går ju inte att låta bli att ta en titt på sådant.

Nu vill jag passa på att skicka ett tack till alla engagerade människor i hembygdsföreningarna runt om i landet. Tack vare hembygdsföreningarnas torpinventeringar finns det goda förutsättningar för den som släktforskar att hitta torpen där förfäderna bodde. 

Torpet Tippekulla hade vi nog inte kunnat lokalisera utan torpinventeringen. 

I Västrum, där jag bodde i tio år, är hembygdsföreningen ett föredöme. En torpinventering är gjord för några decennier sedan och många, men inte alla, av socknens torp är identifierade. Skyltar finns uppsatta vid torpgrunderna och där får vi också veta vilka som sist bott där. 

Mycket bra gjort!