Jag tog ett djupt andetag och drog igång motorn. Allt gick bra tills jag mötte den första bilen. Min blick for ned i ratten och jag kunde inte låta bli att skratta åt mig själv. Förvisso hade jag målat kinderna röda, men just då kändes det ganska onödigt. Kinderna blev rosiga alldeles av sig själva.
Skärp dig Amanda. Äg de där flätorna. Jag fick för mig att alla stirrade in i bilen. Gjorde de det fick de sig antingen en chock eller ett gott skratt. Kanske båda. Där satt nämligen Pippi Långstrump och körde runt på E22:an. Hur blev det så?
Jag ska ta allting från början. För några månader sedan fick jag ett meddelande från min mans moster. Hon äger en förskola utanför Kalmar som i år skulle fira sitt tioårsjubileum. Vad passade bättre än ett besök av Pippi Långstrump? Kunde jag tänka mig att ställa upp? Det hade varit så enkelt att säga nej. Men jag är ju som jag är och kunde inte förmå mig att göra det. Dels ville jag såklart ställa upp för Pontus moster. Dels är det svårt att tacka nej till något som har som syfte att göra barn glada. Så jag sa ja.
Där och då kändes det så långt fram i tiden, men ju närmre dagen kom, desto jobbigare blev det. Några saker hade nämligen slagit mig. Evenemanget skulle ske på en söndag. Barnen skulle alltså komma dit tillsammans med sina föräldrar. Jag förstod också att det värsta jag kunde göra var att komma dit och visa att jag tyckte det var lite jobbigt. Känns det pinsamt blir det pinsamt. Nej, jag var helt enkelt tvungen att gå in i Pippi-rollen till hundra procent.
Klarade jag verkligen det? Jag hade förvisso många år som barnskådespelare på Astrid Lindgrens Värld i ryggen. Någonstans borde jag ha det kvar i mig. Eller?
Mitt självförtroende blev inte bättre när peruken kom. Tydligen var det stor brist på just Pippi-peruker så de hade fått tag i två alternativ som båda hade en del att önska. Den ena var gjord för barn och slutade i mitten av bakhuvudet. Den andra var rätt storlek, men i en skrikande orange färg och med långa flätor som hade passat bättre in på en oktoberfest. Det fick bli barnperuken.
Jag dolde mitt eget hår med hjälp av en stor halsduk. Snabbt smet jag in i bilen så inte grannarna skulle se mig och åkte iväg. Ja, bilfärden har ni redan läst om. Pippi kunde såklart inte glida in på förskolan i en bil så jag parkerade 500 meter bort. Jag fick alltså ta mig igenom en ganska lång walk of shame. Men jag tog ett djupt andetag. Kopplade på hoppsastegen, satte händerna i sidan och så körde jag bara. All in Pippi Långstrump. För här kommer faktiskt jag.