Jag kände en sådan där vardaglig lycka som man inte kan förklara. Som man bara med tacksamhet tar emot i vetskap om att den snabbt kan försvinna. Men just där och då kändes det som den hittat en boplats i mitt inre och skulle stanna länge.
Senare på förmiddagen åkte jag en sväng ner till Kisa. Jag hade erbjudit mig att skänka några exemplar av min bok ”Snöflingan - En Tröstebok” till kyrkan att använda vid den samtalscirkel om sorg och förlust som startats upp. Jag möttes av värme och leenden. Därefter fick jag en ingivelse att köpa en liten blomma till min syster vars lägenhet jag ser till under sommaren, då hon mest vistas i sitt torp. Nu var sommaren förbi och stugan avstädad och idag skulle hon komma tillbaka hem. En liten välkomstblomma på köksbordet skulle ge glädje. Det kändes varmt i hjärtat när jag återigen styrde kosan hem. Och lyckan följde med tillbaka.
Så förändrades allt i ett ögonblicks verk. Jag hade varit i huset intill för att hämta bröd i en extrafrys. Telefonen ringde. På väg ut, med brödet i ena handen och telefonen i den andra, skulle jag skjuta till ytterdörren med armbågen. Men trots att jag tog i ganska rejält kändes det inte som att dörren slagit igen. När jag vände mig om låg det en liten svanstipp på golvet. Jag hade inte märkt att min ena katt var på väg in, utan slog igen dörren över svansen. Inne i huset fann jag snart ett litet darrande knyte, gömd under köksbordet.
På djursjukhuset konstaterades att flera kotor var skadade och amputation var nödvändig. Dagen därpå kom min älskade kisse hem med en betydligt kortare svans. Fjorton dagar med tratt över huvudet. Men ingen hade tänkt på, att han med framtassarna kunde nå sin svans. Och just denna katt har enormt långa och vassa klor på framtassarna. ”Skaffa en klotång och klipp klorna. Det kan ta sin lilla tid men om man ger en liten godisbit för varje klo brukar det gå bra.” Det var rådet jag fick via telefon.
Så enkelt att säga! Jag har aldrig klippt några klor och att då ta sig an en skadad katt som därtill är rädd kändes inte som någon lösning. Och klotång! Var köper man en sån? Knappast i affären i Horn, i alla fall. Nej, det måste bli en annan lösning. Jag försökte sy två små strumpor som jag sedan knöt med gasbinda. Pyttsan! Den första tassen befriades innan ”skräddaren” ens börjat trä på den andra. Vi fick helt enkelt vara observanta och finnas invid för att avstyra angreppen. Sömnen fick vänta. Långa nätter, långa dagar. Tårar och skuldkänslor. När två veckor gått var det dags att ta bort stygnen. Men tratten skulle vara kvar ännu en tid. Och när jag för någon dag sedan lät katten gå i huset utan tratt lyckades den få bort en sårskorpa och så var vi med tratt igen. Nu snart inne på fjärde veckan.
Lycka. En känsla att värna om. Den är inte självklar. Den ska välkomnas av öppna dörrar. Ibland, under vaknätterna, tänker jag på den där dagen då den kom och hälsade på. Den hade nog velat stanna ännu en stund, men jagades bort i ”ett ögonblicks verk” av någon som hade så brått att stänga just en dörr. Som jag velat behålla känslan! Jag ser in i ögonen på min katt. Ingen förebråelse. Bara kärlek och tillgivenhet. Vi ska nog fixa det här. Långa nätter tar också slut.