Genom sina särskilda förmågor lyckades visartisten skapa en speciell vi-känsla i ruinen.
Vad händer? En stark vi-känsla utan ett vi-mot-dom, alltså som på en fotbollsmatch. Tänker på hur vi kan bli bättre på att skapa mer vi-känsla i olika sammanhang. Och sträva mot ett vi som omfattar allt levande på vår planet.
Otaliga böcker har skrivits om visioner som knyter an till en global upplevelse av ett vi. Politiskt diskuteras det som balansen mellan individualism och kollektivism. Psykologiskt som att släppa sitt ego. Andligt som upplevelsen av en kosmisk helhet. Filosofiskt kanske som medvetenheten om att allt som sker är relation.
Jag lyssnar just nu på filosofiprofessorn Jonna Bornemarks inspirerande bok ”Horisonten finns alltid kvar” där hon beskriver två perspektiv. Längs havshorisonten kan vi se öar som sticker upp. Öarna lockar till att undersökas och kartläggas av vetenskapen. Men det andra perspektivet är att nya horisonter alltid öppnas, hur många öar vi än får undersökta. Horisonten står för det vi ännu inte vet något om. Det vi ibland kan ana och som kan göra oss förundrade, men som också kan skrämma. Och rädslan kan göra att vi begränsar oss. Kanske bara tror på det mätbara eller det enkla svartvita eller håller fast vid det som är allmänt omfattat i vårt eget sammanhang.
I gestaltterapi som är min psykologibas har vi en enkel modell som jag gillar. Du kan testa den nu genom att hålla upp ett finger som du noga fokuserar blicken på. Om du nu vidgar din medvetenhet så att du, utan att förlora fokuset på fingret, också märker bakgrunden, är den lite suddig men ändå helt synlig. När du gör dig medveten om bakgrunden har du nu en möjlighet att se både vad vi kallar figur och bakgrund samtidigt. Med denna ökade medvetenhet har du nu ett val om du vill undersöka något annat än den ”fixerade” figur som fingertoppen är. Modellen illustrerar hur vår hjärna är konstruerad. Våra sinnen fångar det som är intressant eller hotfullt eller lockande och vi riskerar samtidigt att förlora medvetenhet om allt annat som sker i bakgrunden. Detta kan ibland trötta oss och därför är till exempel mindfulness populärt som ett sätt att träna på att släppa fokus och mer diffusera, det vill säga bara låta allt passera.
Att trängas nära ett bagageband och på så vis förlora överblicken är en känsla som kan projiceras på andra situationer i livet.
Flygtrafiken är i sig en komplicerad fixerad figur i samhället men kan ge ett enkelt exempel på figur/grundfenomenet. De flesta har upplevt hur det kan bli när vi står och väntar på bagaget på flygplatsen. Några personer går fram och ställer sig tätt intill rullbandet för att spana efter sin väska. Det kanske lockar fler att ställa sig tätt på bandet och så uppstår fenomenet att många andra som står längre ifrån förlorar överblicken. Jag har varit med om att folk börjar trängas. Så växer en social stress utifrån rädslan att missa sin väska. Vassa armbågar eller ilskna blickar mot de ”som inte verkar fatta” att alla mår bättre av att stå en bit ifrån.
Den här erfarenheten är spännande att översätta till ett samhällsperspektiv. Hur många av oss har ärvt eller själva skapat ”fixerade figurer” i våra hjärnor om meningen med livet. Kanske handlar det om att tjäna mycket pengar och att kunna konsumera fritt eller om att tränga sig till fram till bästa positionen? Kanske utifrån en ”fixerad” föreställning om att jag då blir lyckligare? Fixering gör att jag inte ser eller förstår bakgrunden. Ser inte hur jag, utan några onda avsikter, med mitt sätt att leva bidrar till stress, frustration, orättvisa, splittring, ilska i samhället. Jonna Bornemark undersöker i sin bok det nästan bortglömda begreppet ”omdöme”. Hur ska vi lära oss själva och våra barn att utveckla mer omdöme? Hur ska vi öka en kollektiv medvetenhet om att vi alltid samskapar? Förutom att lyssna till forskare och föra samtal om tillvaron behöver vi också lyssna inåt oss själva. Göra oss mer nyfikna på hur vi fungerar, varför vi reagerar på olika sätt i olika relationer, vad som är gamla inpräntade mönster och trauman i oss som ger ”fixerade” uppfattningar och beteenden.
Lasse Övling.
Vad var det då på Visfestivalen som plötsligt gav mig den starka känslan av ett vi? Jo, en visartist med förmågor som jag hoppas få se mer av hos alla chefer, ledare, politiker, makthavare, influencers...
Som förmågan att visa sina artistkollegor stor omsorg och uppskattning. Som förmågan att vara så avspänd och öppen att han vågade bjuda in publiken till dialog och deltagande. Som att med hela sin attityd visa att han också lyssnade på oss och inte bara var inställd på att leverera. Som att bjuda på sin sårbarhet och gödsla med tacksamhet över att få framträda för oss. Hans ledarförmågor gjorde att vi samskapade ett kärleksfullt möte. Publiken blev ett gemenskapshav som illustrerar hur vi i samhället skulle kunna skapa upplevelser tillsammans med enormt hoppfulla framtidshorisonter.