Min skam är att jag orsakar stora klimatavtryck. Jag lever som om vi hade många jordklot att tillgå.

Skammen slog till när jag läst om IPCC:s klimatrapport och med oro och sorg lyssnat på sommarprataren som forskar om artdöden i naturen. Budskapen är tydliga. För klimatet och naturen är det viktigaste att vi ska sluta upp med att göra fel saker. Och för det behövs förstås modiga politiska beslut, mer satsning på innovation för att ställa om produktionen, mer kraftfulla internationella överenskommelser som får direkt påverkan på fossilanvändning och annan miljöförstöring. 

Oftast stänger jag av eller distraherar bort oron inför klimathoten. Men efter den här sommaren tror jag att skammen kommer att smärta mig tills jag gör fler påtagliga förändringar i min vardag. 

Jag skäms till exempel över att jag väljer att köra bil för att jobba i Stockholm. Köra bil är bekvämt, en förutsättning för att kunna leva och jobba så som jag vill. Och jag vill inte börja resa med buss eller tåg. Det tar dubbelt så lång tid, det är trångt, jag känner mig ofri. Jag kan ju köpa en elbil vilket skulle göra avtrycket mindre. Men det är en dyr investering, jag behöver ordna med laddboxar, jag kan för lite om elbilar...Jag har tusen undvikandetankar för att inte förändra mitt resebeteende. Och jag skäms nu bara genom att skriva som jag tänker.

Skam är en funktion som utvecklats för att signalera behovet av självkorrektion.

Denna funktion har även däggdjursungar som lär sig genom skamupplevelsen efter vuxnas tillrättavisning att inrätta sig i flocken. Och om modern tröstar direkt efter skammandet så lär sig ungen så småningom att reglera sina egna impulser. Bestående skam är däremot allvarligt. Blir ett barn utsatt för överdrivet skammande av vuxna och i samband med detta inte blir tröstad för sina emotionella reaktioner, så kan skammen istället bli ett smärtsamt tillstånd som riskerar påverka självkänslan. Det blir ett psykologiskt trauma. Upplevelsen av att vara dålig kvarstår då som vuxen och kan yttra sig i överdriven självkritik, att betrakta sig som ett offer och vara präglad av uppgivenhet och hopplöshet inför situationen. 

För att komma ur inpräglad skam behövs hjälp att få känna de känslor som gav upphov till skammen. Ofta är det viktigt att hitta den aggressivitet som barnet aldrig uttryckte i situationen. Och som vuxen kan det bli just med stöd av denna medvetna aggressiva kraft som vi tar oss ur skambubblan. Och få kvittens på att jag inte är ensam med skamupplevelsen.

Nu till min utmaning. Skam i sig ger ingen förändring, den är bara plågsam. Men genom att tillstå skammen för andra är ett steg taget. Nästa steg: ”Nä nu är det nog! Jag utmanar den där självupptagna bekväma delen av mig som låter destruktivt beteende fortgå! Gör nåt åt saken!”

Och jag vill ju förändra mitt beteende så att jag med kraft och stolthet bidrar till förändring tillsammans med andra och att vi kan uppfordra makthavare att våga ta obekväma beslut.

Ju fler vi blir som kliver ur villfarelsen att ”hur jag lever har ingen betydelse”, ju fler vi blir som utmanar oss genom att släppa invanda klimatbelastande beteendemönster, desto snabbare sker de avgörande stora förändringarna. 

Jag funderar just nu på mitt nästa konkreta steg för att minska klimatavtrycket. Vad är ditt nästa steg?