Maken tittar frågande på mig och håller upp ett av glasen jag nyss tagit fram ur skåpet, där de stått för att användas högst någon gång om året. På kort tid har jag lyckats krossa tre av ”vardagsglasen”. Inte på grund av slarv, försvarar jag mig med, utan för att de helt enkelt blivit sköra. Så istället för att köpa nya, kom tanken att börja använda det som göms i skåpen, låt vara att glasen egentligen inte passar in dagligdags. Dessutom är de relativt små och om sanningen ska fram, gillar jag inte att dricka vin ur små glas. Det känns som man doppar näsan i vinet.

”Tänkte att vi skulle börja använda det vi har gömmorna, svarar jag. Känns fel att köpa nytt, när man har att ta av. Men ok, jag sätter tillbaka dem.” Ett par dagar senare köper jag billiga, lite större vinglas och därmed är saken ur världen. Fast ändå inte. Något skaver. För varför ska man spara och vårda något man egentligen inte alls tycker om? Jag tror man har det med sig från barndomen: ”Akta, så du inte har sönder den där fina prydnadssaken!” Eller: ”Farmors finporslin får vi absolut inte använda till vardags.” Man präglas och går omkring och aktar och vårdar livet igenom. Men en sak är jag säker på: När maken och jag en gång gått hädan, kommer inte sönerna att slåss om varken prydnadssaker, serviser eller små kristallglas. Det mesta går nog vidare till andra. 

Visst har jag saker i förvar, som jag med glädje tar fram vid speciella tillfällen, däribland vinglas. Men ack så mycket som bara står! Det jag verkligen älskar, gammalt som nytt, finns framme året runt. Och när jag ser mig omkring blir jag varm inombords. Jag ser ting som ger mig ett sammanhang och som får mig att minnas vänner, händelser eller älskade människor, nu borta. Min mammas kopparbunke, som hänger vid järnspisen. På väggen hänger besmanet som hon ofta använde. I rummet invid står det röda skåpet, som hon hade med sig som enda möbel som nygift. Invid står möbelsnickare svärfar Kåre Hansens bord och stolar. Svårt att förvara i skåp, förstås, men jag skulle aldrig tänka tanken.

Så fortsätter det. Gamla, slitna ting, blandat med uppskattade gåvor och sådant man själv köpt genom åren. Ingen fräck homestyling precis, men trevnad för mig. Ändå: Så oviktiga i närheten med dem man älskar, i livet här och nu! 

Hm… Kanske de där glasen ska fram ändå. Man kan ju dricka annat än vin ur dem. Juice till exempel. Lite kristall kanske livar upp vid frukostgröten! 

Krönika