Det är vackert. Stör inte alls. Och Kyndelsmässodagen, även kallad ”Lillejul”, var ju häromdagen. Hos mig lyser de med sin frånvaro sedan en tid tillbaka. Men när jag själv plockar bort julen är det ljusstakarna som blir kvar allra längst. Först plockas allt det röda bort. Och så går jag från rum till rum. Väljer i tanken. Tvekar. Kanske ändå den gamla tomten kan få vara kvar ännu en vecka? Och ljusstaken i köket där jag vistas som mest. Ljusslingan i hallen och batteriljuset i den vackra lyktan invid farmors porträtt kan väl få flämta ännu en tid.
Men under mitt ostrukturerade bortrensande tappar julsakerna helt sitt sammanhang. Tomten tittar milt förebrående på mig och verkar säga: ”Du vet att jag är allergisk mot tulpaner. Och så ställer du ändå en vas precis invid mig, i fönstret. Låt mig få komma in i skåpet till mina vänner, där vi i tryggheten i mörkret kan viska sagor och minnen fram till nästa jul.” Och min favoritljusstake i det andra fönstret fnyser irriterat: ”När du tände mig i morse var det visserligen fortfarande mörkt ute. Men nu står jag här och tävlar mot solen som lyckas tränga igenom diset. Man blir alldeles utmattad av allt onödigt lysande. Och förresten, har du inte sett hur dammigt det är runtomkring mig? Fram med dammtrasan och plocka bort mig, fort som attans. Annars lovar jag att jag kommer strejka när du tar fram mig till nästa advent!”
Ja, det blir bara till att lyda. Och jag inser ju, att julen och prydnaderna måste få ha sitt sammanhang: Sångerna, dofterna, glöggen, ljusen och förväntan i advent. Och inte vill jag att tomten ska vantrivas i ett felaktigt sammanhang. Den får absolut inte hamna i utanförskap.
Tillbaka till Nuet. Utanför fönstret till skrivarstugan skiner solen. Katten sitter tålmodigt bevakande rörelsen under snötäcket. Sedan blixtsnabbt fram med tassen. En mus är fångad. Nu väntar den grymma leken. Talgoxarna tävlar om födan vid fågelbordet. Inbillar jag mig, eller hörde jag inte ett försiktigt vårkvitter? För varje dag än mera ljus. Tiden och dess sammanhang kan jag inte påverka. Bara att följa med, tacksam för att där fortfarande finns en plats för mig. Just nu.
Ljusstaken hämtar krafter i sitt förvar. Men dammet kommer ständigt tillbaka. Jag tar återigen en sväng med dammtrasan. Tänder sedan ett levande ljus invid tulpanerna i fönstret. Det blir ett vackert sammanhang.