Snart hör hon ett vilset jamande och ser en ynklig liten varelse på närmsta grenen i den gamla eken. Även om det är lägsta grenen är det flera meter upp. Katten går av och an och jamar. ”Jag får ta långa stegen, tänker hon. Gustaf måste ju ner.”
Snart är Signe uppe jämsides med grenen. Men just som hon ska greppa katten hoppar den över hennes arm. Hon gör en hastig rörelse och stegen vinglar till och välter. Signe hinner precis fatta tag om grenen och hiva sig upp. Nu sitter hon där grensle, och inser att det är ombytta roller. Katten har klättrat ner och kikar nyfiket upp på sin matte.
Det här var just snyggt! Och snart kommer gänget. Då hörs ett gapskratt från andra sidan häcken. ”Ha! Vilken fågelskrämma! Det var det fulaste jag sett. Nu behöver jag inte torka fågellort från bordet för här lär det bli fågeltomt helt knort! Och den där stegen som hamnat halvvägs in på min tomt, tar jag och lägger på ägarens sida. Tro för all del inte att jag ska resa upp den. Kärringar ska lära sig att inte klättra på stegar. Schas katt, annars får du en spark!” Så försvinner Britta Besk in till sig och smäller igen dörren.
Nu är Signe riktigt ilsken. Men så får hon en idé: Hon lossar förklädet och knyter det stadigt om grenen. Sedan tar hon av sig klänningen och knyter fast ärmarna om förklädet. ”Det når inte ända ner, tänker hon. Men säkert så nära backen att jag inte slår ihjäl mig. Och gräset är högt så det tar mjukt emot. Hon tar ett stadigt tag om klänningsfållen och hivar sig i väg. Duns! Det gjorde allt ont, men nu hör hon knaster i gruset och förstår att kaffegästerna är på intåg. När hon sladdar runt knuten mot köksingången, krockar hon med en skrämd Sven bort i Busk. ”Välkommen Sven, ropar hon. Jag kommer snart. Ska bara ta på mig något lämpligt.”
”Hon kom farande i en hiskelig fart runt knuten, mä bröstena flaxande som på e omjölked gammelko,” berättar Sven, när vännerna njuter av tretåren. ”Så Britta kallade dig för fågelskrämma, fnittrar Gullan. Skönt för henne, att bli avlöst ett tag. Men med tanke på Svens beskrivning verkar du mera skrämma slag på folk, än fåglar. Så synd på den fina klänningen.”
Signe flinar: ”Det är en oviktig sak. Som skrämma behöver man bara ett rejält bröstflax!”