Den oinbjudna gästen, som tycktes ha inspirerats av Piff och Puff.
På juldagen började katten Sonja gå och nosa längs med listerna under köksbänken. Hon visade särskilt stort intresse vid lådan under vasken där sophinken och matavfallspåsen står. Jag började ana oråd – och fasa för det värsta. Jag drog motvilligt ut lådan och lyfte på locket till matavfallet. Jag såg skräcken i vitögat, eller nja, jag hann knappt se de små svarta pepparkornsögonen innan den lilla inkräktaren hoppade ut ur påsen.
Sen var det bara att följa kampen på behörigt avstånd. Ja, jag stod absolut uppe på en stol. Varför är det så läskigt med möss undrar ni? Jo, de är oberäkneliga, snabba och små. Vem vet vad de kan ta sig till?
Musen sprang i full fart mellan matrummet, köket och vardagsrummet med katten i släptåg. Katten Sonja hade otroligt roligt, emellanåt fick hon tag på musen och buffade till den med tassen. Musen gömde sig bakom vinylskivor bredvid en högtalare där kattens tass inte kom åt. Jag smög mig fram och lyfte bort skivorna och jakten kunde fortsätta. Musen, eller ska vi kalla den för Jerry (vi som växt upp med Lilla Sportspegeln såg det eviga kriget mellan katten Tom och musen Jerry), såg sin chans och klättrade upp för en sladdhärva, i tryggt förvar bakom en hylla. Återigen fick jag assistera Sonja genom att dra undan hyllan så hon kom åt musen.
Men nu var det slut på dagens slag. Musen tog till reträtt och sprang tillbaka mot köket och smet in i ett litet hål i listen under köksbänken. Det gav både mig och katten Sonja tid för eftertanke och planera strategin framåt. Sonja använde tiden till att rulla ihop sig till en boll på soffan. Jag gick ut och hämtade en fälla. Resten av kvällen stampade jag högt i köket och knackade på alla lådor innan jag öppnade dem – allt för att slippa överraskas av den oinbjudna gästen.
Katten Sonja, både en slipad jägare och chillare.
Annandag jul. Ny dag och nya möjligheter. För musen var det ny dag, nya sopor att gnaga på. Hjärtat fladdrade till lika fånigt igen när det rörde sig i sophinken. Cirkusen drog igång på nytt, men ingen framgång på jaktfronten för Sonja.
Då klipper vi till tisdag. Jag sitter i soffan och stickar. Jag hör hur det dunsar till på ovanvåningen. Det följs av fler dunsar och jag hinner tänka – nu är det dags igen. Ner för trappen i en himla fart kommer musen och Sonja. Jag sitter lugnt kvar i soffan och tänkte: "nu ska det väl äntligen bli slut på det här härjet". Musen och Sonja springer förbi i en väldans fart. Siktet verkar vara inställt på glasverandan där årets julgran är placerad. En perfekt tillflyktsort för en liten mus ska det visa sig.
"Vad gör jag nu?" tänker jag och ser Sonja svassa runt granen full av spänning, redo att kasta sig in i virrvarret av grenar och röda julkulor. Alla ni som har katter vet säkert hur knepigt det kan vara att få dem att låta bli granen. Tänk då att det dessutom befinner sig en mus mitt inne i det gröna barrverket.
Under en lång stund pågår det. Sonja stryker runt och försöker skaka ut musen med hjälp av tassarna. Plötsligt får musen nog och hoppar och springer i full kareta i riktning mot vardagsrummet. Synd att det är just i den riktningen jag står. Det är otroligt vilken konstig instinkt man har. Jag springer nog aldrig så fort som när en pytteliten mus kommer emot mig. Jag springer, skriker (säkert ett urlöjligt skrik) och hoppar rakt upp i en fåtölj. Musen flyr återigen in i säkerheten bakom köksbänken.
Det här visar sig bli ett drama i tre akter. Senare samma kväll avslutas det hela – på ett sorgligt sätt för musen dessvärre. Jag hör ljud från lådan där sophinkarna finns. Sonja är med på noterna och kastar sig in så snart jag öppnar den. Hon hoppar lika snabbt ut igen, med musen i munnen.
Sen dess har det varit lugnt här. Jag håller dock i med vanan att knacka på lådorna innan jag öppnar.