Flera av mina kusiner på pappas sida deltog och vid minnesstunden efteråt konstaterade vi att nu är det vi som är äldst. Lite svårt att ta till sig, tyckte min ena kusin. Och det håller jag med om.
I kyrkan sjöng vi naturligtvis psalm 297, med orden "Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång". Precis som det är. Men när man står mitt uppe i livet är det kanske inte så lätt att greppa detta, att vi bara är en länk i en lång kedja med de som varit före oss och de som kommer efter.
Nu ska jag inte bli högstämd. Även om min fasters död kom ganska plötsligt var den inte helt oväntad. Är man 90 år är det kanske mer en tidsfråga när liemannen ska komma på besök. Men jag har nog inte tagit in det helt än, vi planerade ju för att jag skulle besöka henne i sommar. Nu när pandemin är över.
En begravning i släkten är också ett tillfälle att samlas. Numera ses vi nästan bara på begravningar och så är det kanske för de flesta i min ålder.
Sorgen tog inte överhand och vi kunde säga till varandra när vi skulle skiljas åt att det var roligt att träffas. Och just när vi säger det kommer vi på att man kanske inte ska uttrycka sig så när vi alldeles nyss har jordfäst vår faster och moster. Men det är ju så det känns, trots sorgen.
Under besöket bodde jag hos min bror och vi åkte tillsammans till begravningen. Det har vi gjort förut, när våra föräldrars syskon begravts. Eftersom flera av mammas syskon ännu lever kommer vi att göra så fler gånger, det är vi överens om.
För oss två blev det också en resa tillbaka till barndomen och byn där vi växte upp. Bara för att ta en titt. På huset där vi bodde, på gården där min bror arbetade ett tag. Jag ville också åka sakta förbi en gård där jag varit många gånger som barn hos en lekkamrat. Det är 50 år sedan jag flyttade hemifrån och barndomskamraterna är inte heller kvar.
"Ska vi åka upp här på berget?" frågade brorsan strax innan vi kom till grusvägen på höger sida. Ja, det klart jag ville. En grusväg uppför en brant backe och någon kilometer in på den ligger några hus där vi hade kompisar på 60-talet. Där har jag inte varit sedan jag en sommardag för ungefär 55 år sedan fick sladd på cykeln i gruset på väg nerför backen och slog upp både knän och kläder.
De tio milen på väg hemåt på kvällen pratade vi bara barndomsminnen. Så det blev trots allt en fin resa.