När restriktionerna hävts ges möjligheter att umgås mer skyddslöst. Så varför inte ta chansen att blotta ditt inre, menar krönikören.
Jag har en färsk upplevelse av vilka mirakel det kan bli när vi vågar mötas i vår sårbarhet. Jag har lyckan och lyxen att varje år kunna åka skidor en vecka med några killar i min ålder (jag är alltför fåfäng för att kalla oss gubbar). Vi umgås inte tillsammans under övriga året, så skidveckan blir något alldeles extra. Självklart därför att vi gillar att åka skidor, uppskattar god mat och dryck och att kunna skoja och lattja. Kanske känna oss lite som tonåringar. Som de unga killar som bodde i våningen under oss. Jättetrevliga ungdomar som skojade och lattjade, ungefär som vi. Men jag blev väldigt nyfiken på hur de hade det – i sitt inre. Och vad de pratade om på kvällarna.
Jag minns nämligen hur det var för mig när jag var ung. Jag hade tack och lov bra kompisar, vi hade kul. Vi skojade och lattjade. Men trots det så var jag innerst inne väldigt ensam. Jag tror ingen förstod det. Och jag förstod inte vad jag behövde för att känna mig mindre ensam. Det har jag lärt mig långt senare, genom arbete med att släppa gammal skam och rädsla. Och genom att lotsa andra som mått dåligt av att bära sina inre hemligheter i ensamhet.
I dag vet jag vad som behövs för att släppa barlast från barndom och tuffa livshändelser. Det är precis det vi gjorde lite av på kvällarna under vår skidresa. Förutom häftigt snack om politik, roligt snack om gamla minnen så kunde vi också släppa masken under samtalen. Tyngande barlast i livet går att släppa genom att berätta om sina innersta känslor för någon som lyssnar och är nyfiken. Så enkel är mekanismen för att känna sig mindre ensam. Och precis så gör vi i bästa fall med barn när de är ledsna, rädda, skamsna, arga. Tar dem i knäet, håller om dem och låter det onda, det läskiga, bara få finnas. Så går det över därför att barnet får känna med hela sin kropp att det är ok att jag är så här skyddslös, jag är värd att älskas trots att jag gör fel och ställer till det, inte klarar av eller vågar.
Samtidigt är detta enkla svårt. Därför att de flesta av oss vuxna är osäkra på om det verkligen stämmer. Är jag värd att älskas när jag är så här rädd, känner mig så hjälplös, reagerar så barnsligt? Och svårt därför att den som lyssnar ofta själv blir så berörd av smärtan i berättelsen. Blir rädd för sin egen känsloreaktion och därför försöker trösta bort skammen med goda råd, med uppmuntran, med skämt, med egna erfarenheter. Lyssnaren är inte helt närvarande. Berättaren blir inte psykologiskt omfamnad och går kanske miste om upplevelsen att känna sig värd att få finnas och acceptera sig själv när man är som mest hjälplös och skamsen.
Lasse Övling.
I podden Psykologbyrå i förra veckan pratar vi med Kalle om skam. Plötsligt under samtalet drabbas han av skamkänsla genom en kommentar från Margareta. Han stelnar till och blir ordlös precis som man ofta blir av en skamchock. Kalle har dock modet att i stunden stanna i sin skam, han skämtar inte bort den, tystnar inte eller börjar prata om annat, lägger inte skuld på Margareta. Han är kvar i det som sker och gör med sig själv vad vi i bästa fall gör med barn. Håller kvar kontakt och låter kropp och hjärna få självreglera sig till trygghet. Efter en stund i stelnad märker han sin inre känsloreaktion som en bestämdhet, vi kallar det för en konstruktiv aggression. Det är den reaktionen som oftast inte blivit mottagen när vi som barn varit arga. Skam hänger ihop med detta. Kalle skrev häromdan om vilken förändring han upplevt efter att samtalet spelats in och lagts ut. Skammens dimmor har börjat skingras och han ser nya möjligheter i sitt liv som han inte vågat tro sig om tidigare.
Nu när ansiktsmasken är borta, är du nyfiken på ditt inre? Varför då inte prova att blotta lite av din rädsla och skam för någon polare. Be hen om att bara lyssna, inte göra något annat. Kanske ger det dig en känsla av meningsfullhet och att du är värd att bli älskad och älska dig själv precis som du är.