"Jag är 14 år. Mina vänner har en längre tid tydliggjort för mig att jag inte är en del av gänget. Inte längre. Varför vet jag inte." Genrebild.
Men plötsligt får jag gå någon meter bakom deras armkroksled i korridorerna. Ibland är jag luft. Ibland skrattas det åt mig. Ibland viskas det om mig. Allting görs snyggt i det fördolda. Ingen annan är taskig mot mig. Bara mina vänner. Det är förmodligen det som gör så ont. Att det är just de.
För några veckor sedan fick jag ett sms med frågan om jag ville komma på filmkväll. Jag sa ja. Sedan plingade det till i telefonen igen. Det stod att sms-et var skickat till fel person. Men idag är jag alltså bjuden. Jag ska ge den här vänskapen en sista chans. Kanske blir det här vändpunkten. Kanske kommer allting snart bli som det var förut. Men redan från start avfyras blickar som vill allt annat än väl. Det tisslas och tasslas. Jag försöker ignorera det så gott jag kan och njuta av kvällen. Det kanske är jag som överanalyserar. I ett stort rum pryds golvet av madrasser. Jag känner tröttheten smyga sig på när vi kryper ned under våra täcken och det tar inte många minuter innan mina ögonlock går ihop.
"Efter den kvällen förstod jag att det inte fanns någon vänskap att återfå. Det var en smärtsam insikt. Men en viktig sådan."
När jag vaknar märker jag direkt att det är något som inte stämmer. Jag känner inte igen mig. Rummet jag somnade i var stort, men det här är litet. Mörkt. Trångt. Jag öppnar dörren och letar mig tillbaka till rummet med madrasserna. Ingen är där. Till slut hittar jag tjejerna i köket. De har redan ätit frukost. Ingen frågar om jag är hungrig. Ingen nämner heller det faktum att de dragit ut min madrass med mig på när jag sov och stängt in mig i ett rum. Ensam. De tittar inte på mig. Pratar inte med mig. Än en gång är jag luft för dem. Men jag finns. Och jag kommer aldrig glömma den där kvällen. Fram till den dagen hade jag försökt få mina vänner tillbaka. Men efter den kvällen förstod jag att det inte fanns någon vänskap att återfå. Det var en smärtsam insikt. Men en viktig sådan.
"För några veckor sedan fick jag ett sms med frågan om jag ville komma på filmkväll. Jag sa ja. Sedan plingade det till i telefonen igen. Det stod att sms-et var skickat till fel person."
Som mamma till två döttrar är jag livrädd för vad som komma skall. Jag kommer inte kunna gå vid deras sida genom skolans korridorer. Jag kommer inte se allting som skrivs. Höra allting som sägs. Men jag vet att det är ett tufft klimat som väntar dem. Tänk om de tvingas uppleva samma sak som jag. Tanken skrämmer mig. Det finns nog bara en tanke som skrämmer mig mer. Det är att de skulle vara med och utsätta någon annan för det här.