Jag ligger blixtstilla och tyst och lyssnar in i mörkret. Jag tassar upp och tittar ut mot trädgården. Inget syns och inga rörelselampor har tänts utanför. Till sängen igen. Men något är det som hörs. Ska jag bara ligga här och invänta min eventuella baneman? Upp igen och nu tar jag med mig farfars käpp. Här ska minsann denne ofridsman i alla fall få sig en rejäl blåtira som vittnar om hans illdåd. En kärring i särk utrustad med käpp är inte att leka med!
Snart har jag letat igenom hela huset. Tänt lamporna och tittat i dolda gömslen. Tomt och tyst. Jag låser dörren till sängkammaren för säkerhets skull och kryper till kojs. Men somna om är stört omöjligt. Då tittar jag ut genom fönstret och ser hur det vimlar av flygare. Det är fladdermössen som väckt mig och i natt är det verkligen en livader dans! Det måste ha varit en fladdermus som kommit extra nära fönstret. Det är några år sedan vi hade så mycket fladdermöss på vinden. Och jag är tacksam för att de trivs i våra lador och hus. De har också sin plats i tillvaron.
Tankarna vandrar. Apropå tillvaro. För några dagar sedan kom FN:s klimatrapport med dystra besked. Massmedia har lyft upp budskapet i dess olika scenarier. Det är skrämmande att inse, hur mänskligheten misslyckats värna jorden. Ofta lyfter man fram hur viktigt det är för våra barn och barnbarn att vi bromsar och slår in på en annan väg. En väg mot framtidstro för kommande generationer. Det är vårt ansvar och våra ledares ansvar. Men vi har redan nu ett stort ansvar att hantera den oro klimatkrisen skapar hos våra unga. Oro, som vi tillsammans måste lyssna till och prata om.
Ett minne hälsar på. Sommaren 1968. Jag skulle snart fylla tretton. I stora rubriker i tidningen berättades att asteroiden Icarus skulle komma farligt nära jorden. Om den mot förmodan skulle byta bana bara lite grann, fanns risken att den skulle störta mot jorden och utgöra ett enormt hot mot mänskligheten. Jag hade ingen att prata med om den rädsla som fyllde mig. De vuxna hade andra problem och mina äldre syskon skulle bara skratta åt mig. På natten det dygn som Icarus skulle passera i rymden satt jag i sängen och tittade ut genom fönstret. När den korta natten byttes mot den glödande soluppgången trodde jag att det var asteroiden som närmade sig. Jag glömmer aldrig den ångestkänslan. Tanken kommer, att just nu kanske det sitter en annan sömnlös tös i sin säng. Som tittar ut i natten, känner rädsla och oro. Jag hoppas att hon har någon att prata med. Någon som ger trygghet och som visar på hopp om en framtid.
Sömnen gäckar mig fortfarande. Jag tar telefonen och tittar på facebookflödet och kan konstatera att det är många som firar sin bröllopsdag. Ännu ett minne hälsar på: Vi gifte oss hemma hos prästen med enbart två goda vänner som vittnen. Vid den tiden var min man vd på Pappersbruket i Kisa. När vigseln var över fick prästen den betalning han önskat. På väg ut tog han min man avsides och sa. ”Du tror inte att du kan ordna så jag får en säck toalettpapper också?” Det är det absolut starkaste minnet jag har av vår vigsel och något vi skrattat mycket åt genom åren.
Jag ler återigen åt minnet. Tittar ut genom fönstret. Gryningen kommer sakta. Fladdermössen har kommit till ro. ”Tänk på något roligt”, sa alltid mamma när jag hade svårt att hitta lugn inför natten. ”Det hjälpte även denna gång”, tänker jag några timmar senare, när jag vaknar upp till en ny dag.