Jag gör en u-sväng i mataffären.

På väg att snirkla mig in 

mellan vännen längst bak i kön och kexchokladen

tar jag plötsligt vägen runt godiset,

för att inte komma för nära. 

Hålla avstånd!

Avstå. 

Stå kvar.

Dröja. 

Så ovant i en galleria där avståndet 

mellan mat, elektronik, kläder, leksaker, allt, 

egentligen borde vara alldeles för kort

för att vi ska behöva fika på vägen.

Men vi behöver inte ens sluta titta på kläder när vi fikar,

för bara några knapptryckningar bort finns allt. 

Dröja. Och välja bort istället för att välja.

Så ovant idag. 

Som att stå på ett rullband 

uppskruvat till max

och lära sig gå. 

Råden:

Håll avstånd. 

Jobba hemma. 

Stanna hemma. 

Frågorna:

Hur försiktiga behöver vi vara? 

Kan vi träffas? 

Vad behöver vi avstå från? 

Vad behöver vi vägra avstå från? 

Hur mår vi av att hålla distansen till max? 

När tar detta slut? 

Hur länge orkar en människa vara ensam?

Vad är ensamhet? 

Kan ensamhet döda? 

Är döden ensamhet? 

Hur ska vi dö? 

Någons ensamhet exploderar. 

Någons ensamhet blir mindre när fler pratar om hur den kliar.

Någons ensamhet skapar ett hål i bruset 

så att den instängda drömmen hörs och pekar ut en ny väg,

som förändrar någon annans ensamhet. 

Ensamhet.

En samhet 

Går den att ge bort?

Eller förvandlas den då till gemenskap?

Oktober övergår i november.

Jag gör en u-sväng på balkongen. 

Ska precis stänga dörren.

Då hoppar hon upp på den.

Katten förstås.

Hon lägger sig till rätta. 

Jag väntar. 

Det flyger en fågel över himlen, 

den kanske kommer flyga in i ett välputsat fönster och dö. 

Är det skäl nog för att behålla fönstren skitiga?

Tar du hellre en u-sväng än en o-sväng?