En egenhändigt plockad blombukett från två på samma gång behöver inte vara alltför komplicerat för femåringen.
Min dotter är just nu inblandad i ett triangeldrama, där hon har två killar som uppvaktar henne. Vid hämtningen från förskolan för någon vecka sedan kom de båda springandes med varsin egenplockad blombukett och räckte fram till henne. Hon tog emot dem med ett finurligt leende och en ganska nonchalant uppsyn.
”Betyder det här att båda ni två är kära i mig då eller?”
Det gjorde det tydligen för dagen efter låg en teckning på hennes plats med massor av hjärtan från den ena killen och en banderoll där det stod ”jag älskar dig” från den andra. När jag frågade min dotter hur hennes tankar gick kring att båda var kära i henne och kanske undrade hur hon kände blev svaret en suck.
”Jag får se hur jag gör nästa år”.
De har nu diskuterat saken alla tre och kommit fram till att en av killarna ska gifta sig med henne och den andra ska vara deras barn. De ska sedan flytta till Stockholm och skaffa två barn till.
”Britt-Marie och Gunnar ska de heta. Eller nej, det är bara våra skojnamn. Agnes och Liam är de riktiga namnen”.
Jag vet faktiskt inte vad som är roligast. Skojnamnen eller det faktum att de har två seriösa namnförslag. När vi ändå är inne på barn har det faktiskt varit ytterligare en kille på tal. När jag hämtade min dotter en dag sa hon att hon hade lekt med en kille hon inte brukar leka med.
"Kärlek ur en femårings perspektiv är lika bedårande som den är okomplicerad. Tydligen kan man både vara kär i flera samtidigt och ombestämma sig varje dag gällande vem man är intresserad av utan att några känslor kommer till skada", skriver krönikören.
”Vi lekte familj och jag tror att han skulle bli en väldigt bra pappa”. Ja, hon är alltså fem år.
Vid en familjekväll på förskolan pratade jag med mamman till ”jag-älskar-dig-banderollen-killen”. Hon visade vad hon höll i sin hand. Ett litet mjukt rött hjärta där det stod ”I love you” på. Det hade sonen köpt och planerat att ge till min dotter den här kvällen. Men han hade plötsligt blivit blyg och inte vågat lämna över det. När vi skulle gå mot cyklarna förstod han att det var hans sista chans. Han tog det från sin mamma, men gav snabbt tillbaka det igen.
”Ge det bara”, sa mamman.
”TYST!” skrek pojken. Till slut tog han hjärtat och kastade det på min dotter. Hon förstod ingenting, utan trodde att han hade tappat något. Så hon plockade upp hjärtat och gav tillbaka det. Han kastade det igen. Och jag förklarade att det var till henne.
”Tack!” ropade hon efter killen, som redan hunnit springa en bit. Hjärtat somnade hon med tätt mot sin kind.
"De har nu diskuterat saken alla tre och kommit fram till att en av killarna ska gifta sig med henne och den andra ska vara deras barn. De ska sedan flytta till Stockholm och skaffa två barn till."