Det jag vill uppmana alla som är intresserade av sin släkthistoria och sin hembygdshistoria är att under sommaren passa på att söka upp ställen där släkten bott.
Vi lever i en tid när det är mycket vanligt att lämna sin hembygd och uppväxtmiljö och som vuxen flytta någon annanstans. Då försvinner kanske kontakten med och kunskapen om den bygd där släkten kanske levt i flera hundra år.
Jag gissar att bland er som läser detta har majoriteten växt upp på en annan plats än där du bor nu. Så är det för mig. Född i Halland och via Kalmar kom jag till Västervik 1981. Där kände jag mig hemma, stannade kvar och bildade familj. Men mina band till släkten är i Halland och Västergötland.
Sedan jag började släktforska för drygt tio år sedan har jag varje sommar (före pandemin) besökt mina hemtrakter och gjort utflykter i släkten spår. Tillsammans med min pappa så länge han levde, men också med mina bröder och ibland tillsammans med andra släktingar.
Jag har lärt mig så mycket om min släkthistoria, sådant som inte står i kyrkböckerna, av att se var de bott. Husen är oftast inte kvar, åtminstone inte i ursprungligt skick. Men platsen finns kvar.
Ibland är det bara lämningar efter en husgrund som visar rätt plats, ibland ett nytt hus på en gammal gårdsplan. Men överraskande många släktställen har gått att hitta.
I de flesta fall ser det nog inte ut nu som då. Beteshagar har växt igen med granskog, villakvarter har växt upp där gården stod. Men så plötsligt kan jag se rester av en gammal gärdsgård inne bland granarna eller i utkanten av ett friluftsområde.
Åk på utflykt! Dokumentera vad du ser och spara bilderna för släktkrönikan och för kommande generationer.
När min bror och jag en augustidag 2018 letade upp en släktgård norr om Ullared, och mannen som klippte gräset i sin trädgård där visade sig vara en sjumänning, sådant glömmer en inte. De som bor kvar på gamla släktgårdar vet ofta mer om sin släkts historia än vi som lämnat hembygden, det är min erfarenhet.
Min sjumänning, vi är ju kanske egentligen inte släkt med vår tids mått mätt. Men vi har samma ursprung och han kunde berätta mycket om gården som jag annars inte fått veta. Det hade han kanske inte gjort om jag inte kunnat visa på just vår gemensamma släkthistoria.
Det var på 1700-talet som en syster lämnade gården medan en bror stannade kvar. De två syskonen är våra förfäder. Det besöket vill jag inte vara utan.