Det är dags att plantera om min yuccapalm igen, säger jag, 

som om det är en rutin jag har, 

något jag vet och planerar in. 

Fast jag hade lika liten aning om att det skulle ske nu 

som jag hade förra gången. 

Då var det maj och den var i kris.

Jag hade nyss planterat om den.

Och ställt ut den på balkongen.

Bladen hade börjat trilla av.

Jag trodde först den frös. 

Så jag tog in den, men det hjälpte inte. 

Jag undrade, vad ska jag göra?

Om den inte fryser, vad kan den då behöva?

Om vi inte fryser, vad kan vi då behöva?

Behöva, önska, vilja, tvingas, var går gränsen?

Människor som är sjukskrivna för stress

behöver de sjukskrivningar på deltid?

Mindre tid att göra nästan samma saker? 

Jag pausar och andas.

Andas! Palmen behöver andas,

så jag borrade hål i krukan den just flyttat till. 

Den fick också mer jord, 

kanske alldeles för mycket. 

Någon månad senare såg den i alla fall lite bättre ut. 

Eller ja, absolut inte sämre i alla fall. 

Men ńu är det dags igen. 

Eller, kanske var det dags för länge sen. 

Hur vet man när det är dags? 

När bladen faller,

betyder det egentligen att det är försent,

men med lite hopp och mycket kärlek kan det gå ändå? 

Jag planterar i alla fall om den igen. 

Lite mindre jord och mer lecakulor den här gången. 

Och jag sågar tvärs över, 

slänger det mjukaste för säkerhets skull.

Kvar blir en stump. 

Och en grön gren som jag sätter i en vas. 

Så den har en ny chans att växa. 

Om hela palmen ruttnar till exempel. 

Om hela jorden ruttnar till exempel, 

är det någon som sparat en gren och satt i en vas?