Årstiden där det bara är att hoppa i ett par sandaler och möjligtvis slänga på sig en jacka som inte ens behöver knäppas är förbi. 

Nu är det regnkläder, överdragsbyxor, fleecetröjor, vantar, mössor, stövlar och halsdukar som gäller. Svettdropparna sipprar fram i pannan bara av att skriva ned dessa ångestladdade ord. Vad är det med barn och ytterkläder som inte synkroniserar? De varken bits, rivs eller sticks. Inte ytterkläderna heller. Och ändå ser barnen dessa oskyldiga tygbitar som det värsta i hela världen. Eller min fyraåring i alla fall. Jag vill tro att jag inte är ensam om att ha dessa fighter på morgnarna, så därför drar jag skamlöst alla över en kam. 

Förra veckan vaknade jag och hörde ett ljud som jag verkligen börjat frukta. Dripp dropp. Regn. Nej, nej, nej. Regn betyder regnkläder. Regnkläder betyder att ett tredje världskrig kommer bryta ut i hallen. Hela morgonen hade flutit på bra så lite hopp fanns det ändå om att det kanske inte skulle bli fullt så svettigt och blodigt som jag befarat. 

Minimänniskan hade ätit sin frukost, tagit på sig kläder och borstat sina tänder. Jag lade försiktigt fram regnkläderna på hallgolvet och sa åt henne att komma. Hjärtat dunkade. Hon satte sig ned och drog på sig byxorna. Jag vågade knappt andas. Ingen protest än så länge, men jag visste att det kritiska momentet kvarstod. Hängslena. Hon ställde sig upp och drog armarna genom remmarna. Och där gick startskottet.

Plötsligt ville hon inte till förskolan längre utan slet av sig regnbyxorna hon precis tagit på sig och gömde sig under köksbordet. En ond cirkel bestående av stress och irritation började snurra samtidigt som jag visste att en irriterad och stressad mamma sällan resulterar i ett lugnt barn. Plötsligt hörde jag mig själv ropa ”Maskarna kommer!” Barnet tystnade. ”Vad menar du mamma?”

Ja, vad menade jag egentligen? I ren desperation hittade jag på en lek att daggmaskar stora som hus skulle jaga oss ute i regnet. Cykeln var i själva verket en häst och förskolan var vår enda räddning. Tårarna i ögonen byttes ut mot bus i blicken. Regnkläderna åkte på och barnet flög iväg på sin cykel. Jag menar häst. Vi sprang/cyklade och skrattade hela vägen till förskolan. Det ledsna barnet var som bortblåst och det var till min förvåning en väldigt glad tjej som vinkade hejdå och följde med pedagogen in. 

Maskarna blev min räddning. I alla fall den dagen. Vi får se vad jag tar till för vapen nästa gång.