Överallt där vi rör oss lämnar vi digitala spår efter oss, det vet de flesta idag. När du använder ditt betalkort eller Swish, i sms och mail, när du är inloggad på Facebook och andra sociala medier.
Går det att leva under radarn i vårt samhälle idag? Kanske, men det är nog väldigt svårt. Bara handla där du kan använda kontanter. Bara promenera för på bussen krävs app för biljetten. Inte tanka bilen för då måste du använda ditt betalkort. Inte låna på biblioteket för där har du också ett plastkort och ditt lån registreras digitalt. Inte prata i mobil med någon och komma ihåg att surfa inkognito när du är ute på nätet.
Nej, jag tror att det skulle vara alldeles för krävande och besvärligt för att jag skulle orka med det. Men det finns förstås de som gör det.
Vi som släktforskar är jätteglada för att det finns husförhörslängder och andra kyrkböcker i Sverige. Nästan unikt, få andra länder har sådan koll på sin historiska befolkning.
Kyrkböckerna kom till för att kontrollera befolkningen.
Kungen ville veta hur många unga män det fanns som kunde tas ut som soldater i krigen på 1600-talet. Det var så det började. Ingen skulle komma undan, så prästerna fick åläggande om att föra bok över sockenborna. Alla som föddes, alla som vigdes och alla som dog skulle skrivas in i böckerna.
På husförhören skulle prästen avgöra hur kloka och användbara folk var. Den som kunde läsa innantill och kunde sin katekes, den var säkert ett bra soldatämne. Och kunde ynglingen inte skriva så fick han lära sig det i armén.
Dessutom var ju bokföringen av befolkningen en kontroll av vilka som kunde betala skatt. Skattelängder finns bevarade redan från 1500-talet, sedan har vi mantalslängderna. Här bokfördes de som var skattskyldiga.
Den här kontrollen utvecklades så snart skulle prästerna också hålla koll på hur sockenborna flyttade. Den som ville flytta var tvungen att be prästen om ett flyttbetyg där det stod skrivet vem man var, om man var ledig för äktenskap och om man var skötsam eller inte. Hade du inget flyttbetyg med dig till nästa sockenpräst kunde du förvägras att flytta in.
Visst låter det hårt. Men det var den bistra verkligheten. Våra förfäder och förmödrar levde i ett verkligt kontrollsamhälle.
Många drog omkring utan flyttbetyg och en del rymde till Amerika när den tiden kom. Då blev de skrivna "på socknen" eller i obefintlighetsboken tills prästen fick besked om en ny bostadsort.
Kanske var de rebeller, de där obefintliga.
