Jag står på stationen.
Tåget rullar in, dörren öppnar sig.
Jag står kvar en stund på perrongen,
tittar på dörren, försöker se allt.
Det är dags att säga hejdå nu.
Hejdå från mig.
Hejdå från fåglarna, flygplanen,
regnbågsflaggorna och såpbubblorna.
Hejdå från katterna som leker i kartongen,
tittar ut från balkongen
eller hoppar upp på badrumsdörren.
Hejdå från konstiga lagar
och normala förtryck.
Hejdå från arbetsliv, prestationsångest,
konsumtionshets och hållbarhet.
Hejdå från skrikiga fleecetröjor
och grodor i vattenpussar.
Jag står kvar på stationen och tittar lite till.
Men ändå, hur mycket jag än tittar,
kan jag aldrig se exakt hur det blir.
Bara om jag faktiskt kliver på.
Och fortsätter vara vaken när tåget åker.
Januari 2017, då klev jag på det här tåget.
Vi har åkt genom kreativa kaos
och torrare läroböcker.
Jag har dansat och skrikit
“du är det roligaste, du är kreativitet”.
Jag har slängt dig i väggen och undrat
“vad håller jag på med?”
Jag har sprungit ifatt deadline,
ibland sprallig, ibland utmattad,
ibland lite av varje.
Jag har:
klätt om min scen,
viftat med regnbågsflaggor i både Stockholm och Finspång.
Beställt en banderoll som är mycket längre än mig.
Gjort ett träd i lera som är mycket mindre än min yuccapalm.
Skrivit, eller skrikit,
minst en krönika varje år om höstens mörker.
Skrivit om min yuccapalm två gånger,
eller räknas det som tre nu?
Pratat om såpbubblor i minst fem texter.
Odlat för första gången på min balkong.
Blivit kär.
Burit ut min scen.
Burit ut kattallergi.
Duschat regnbågsflaggor och yuccapalm.
Gjort en plan för att ställa palmen utomhus
när värmen kommer.
Känt värmen.
Nu är tåget framme.
Jag kliver av, sätter mig på en bänk
och gör mig redo att välkomna nästa tåg.
Kanske ses vi där.
Farväl!
