Att fira en skolavslutning i kyrkan handlar inte om någon religiös väckelse och borde därför inte vara så laddat, tycker krönikören.
Allt detta får mig att minnas min barndoms skolavslutningar i Bergkvara. Det var så högtidligt. Jag minns hur min klass tillsammans med vår underbara fröken Kristina Franzén, hon med de färgglada dräkterna, det knallröda håret, de blå ögonfransarna och de ljuvligaste omfamningar, tågade ner mot Bergkvara kyrka, hand i hand.
Där inne i kyrkan, längst fram, brukade min pappa, som för övrigt inte alls trodde på Gud, hålla i musiken. Jag ville nästan gråta av lycka. Stämningen gick att ta på. Alla förväntansfulla barn och vuxna, de vackra kyrkväggarna, ekot där inne som gjorde sången och musiken så oändligt mycket vackrare. En sommar i sommarstugan på Gränsö väntade men först detta, det bästa, en skolavslutning i Bergkvara kyrka. Att få samlas där inne i detta vackra rum gjorde att livet fick en djupare mening just då och att det kändes som att vi verkligen hyllade skolan, sommaren, ledigheten som väntade och ja, hela livet. Allt detta utan att för den skull känna sig tvingad att tro på något särskilt, vi fick vara där oavsett bakgrund eller trosuppfattning och vi var alla lika välkomna – det var och är min upplevelse.
Den mäktigaste känslan kom mot slutet, när vi alla i kyrkan till ljudet av kyrkklockor reste oss upp likt en stor soluppgång och efter introt på pianot sjöng unisont:
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
Nu låter det eventuellt som om jag anser att en skolavslutning i kyrkan med "Den blomstertid nu kommer", vore det mest självklara. Att vi i generationer tågat hand i hand till kyrkan på skolavslutningsmorgonen och att det vore rent banbrytande att kapa detta svenska kulturarv men så är det ju inte.
Det verkar, när jag hör mig för i min omnejd, vara många som under 60- och 70- talen stått och trängts i en aula och sjungit någon klämkäck schlagermelodi, och det var väl trevligt det med.
Någon gång har det i alla fall tagits ett beslut om att kyrkan skulle vara ett bra alternativ att samlas i för att främja en fin stämningsskapande verksamhet under cirka en timme.
Sanna Hogman Fernandi.
I dag har många skolor valt att inte längre vara i kyrkan och istället för ”Den blomstertid nu kommer”, sjunga "Goliat" av Laleh och det finns säkert många kloka anledningar till det.
Men att avstå kyrkliga skolavslutningar för att motsätta sig eventuella kristna anknytningar, för att barn och ungdomar med en annan trosuppfattning skulle känna sig kränkta gör mig beklämd. Det rör sig väl ändå inte om någon kristen religiös väckelse?
Det är nog också många svenska barn och ungdomar som kommer från icke troende hem men där har denna debatt aldrig väckts. Min förhoppning är att människor respekterar varandra såväl i sin tro som i sin icke-tro, alltid och även i det kyrkliga rummet.
Jag tror på att helt avdramatisera frågan om en skolavslutning i kyrkan eller inte. Varje skola kan nog diskutera med föräldrar och elever och hitta den bästa lösningen för just dem. Men att avstå från kyrkan för att inte kränka någon låter i min värld en smula verklighetsfrånvänt. Kränkningar i skolans värld rör sig, tror jag, om betydligt mer smärtsamma upplevelser, än att under en timme låna kyrkan som en plats att vistas i för att skapa fina upplevelser tillsammans, i ett rum där akustiken ger musiken ett helt annat fäste.