Likt bonoboaporna borde vi människor ta till oss förmågan att ge och få omsorg av människor i vår omgivning, tycker krönikören som dessutom menar att den avstressande sommartiden är en utmärkt tidpunkt att öva på detta.
Jag fixar vid stugan. Borstar altanen när skaftet går av och jag tappar balansen. Genomför under tio lååånga sekunder ett veritabelt Papphammarnummer (min generation minns Gösta Ekmans sketcher när han lyckades snubbla och sen riva med sig det mesta i sin omgivning i försöken att återfå balansen).
Jag snavar över borstskaftet, trampar ned i en grop, faller mot skottkärran och slår till slut huvudet i muren. Tror jag ska svimma men istället ser jag att min käresta är vid min sida. Hon ger mig all omsorg, omplåstring, tröst – ja all kärlek som jag i stunden behöver. Och jag är glad att jag kan ta emot den. Som ung hade jag snabbt rest mig, borstat av mig och tyckt att allt gick ju bra, jag överlevde i alla fall, haha...(fylld av skam).
Förmågan att ge och ta emot kärleksfull omsorg är en av våra mest grundläggande evolutionärt utvecklade emotioner. Den har utvecklats så att vi som människogrupp kan känna tillhörighet med varandra. Alla djur har sina sätt att ge omsorg, speciellt till sina ungar. Och ungarna präglas till att kunna ta emot och ge kärleksfull omsorg genom anknytningen till de vuxna.
Det finns skildringar av bonoboapor i Kongo, en dvärgschimpans som är den genetiskt närmaste släktingen till oss bland alla arter av människoapor. Skildringar av bonoboflockar är rörande. Fysisk närhet, kärleksfull omsorg och upptäcktsivrig lekfullhet mellan de helt närvarande vuxna och ungarna. Till skillnad från schimpanser sover bonoboerna tillsammans. Aggressiva hannar, underkuvade honor och krigståg mot andra flockar som kännetecknar schimpanser, har inte kunnat upptäckas hos dessa människoapor. En forskare uttrycker det som att ungarna aldrig tycks göra några fel och blir därför aldrig bestraffade. Istället blir de varligt förevisade och framför allt blir de motiverade att lära av de äldre genom den nära anknytning och trygghet de får.
Visst låter det som om bonobon skulle kunna vara en god förebild för oss i vårt vuxenskap mot barn. Kruxet för oss är dock att vi har utvecklat så många fler funktioner än aporna, på gott och ont. Samhällsförändringar har konstruerat kulturer, religioner, ideologier och allsköns föreställningar om rätt och fel, sant och falskt. Och allt detta har förutsatt vuxenbeteenden att uppfostra barn enligt vissa givna normer genom bestraffningar, skamningar och skuldbelägganden. Vi har alla mer eller mindre erfarenheter tidigt i livet av att inte ha fått kärleksfull omsorg när vi som mest behövt den. Om vi fått för lite av den under våra första år får vi svårt att ge och ta emot kärlek senare i livet. Vi kommer kanske söka kärlek utanför oss själva genom att få uppmärksamhet eller beundran. Detta utåtriktade sökande efter bekräftelse kommer dock aldrig att kunna tillfredsställa den inre känslan av saknad. Sökandet är egentligen ett försvar mot att känna smärtan av saknad kärlek och trygghet.
Vår fysiologi bygger på att vi stressaktiveras automatiskt då något ska göras. Vi aktiveras särskilt mycket i upprördhet eller rädsla. Kruxet är att stressaktivering matchar dåligt med kärleksfull omsorg. Är den vuxne stressad blir det lilla barnet stressat. Är den vuxna däremot emotionellt reglerad och lugn i sin närvaro blir barnet lättare lugnt. Och kärleksfull omsorg är oftast mer närvarande när vi är lugna.
Lasse Övling.
Så här kommer denna krönikas klo, ganska självklar egentligen. På sommaren är vi oftare lugna, avspända, lekfulla – därför är nu den bästa tiden på året att utforska kärlekens under – hur närvarandet i sig öppnar möjligheter till att dela kärlek, att ge och få kärlek i samma stund.
Och är du som jag har varit så får du träna på att ta emot kärleksfull omsorg. Men du kanske inte behöver slå i skallen för att våga ta emot den.