Jag minns första gången. 

Förväntan, spänningen. 

Att göra något nytt. 

Jag var med en kompis,

hon hade gjort det förut.

Så det var ingen tvekan, 

hon sa “den här blir bra”.

Hon blandade färgen

och smetade in den i mitt hår. 

Jag sköljde ur

och sa “det här blev bra”.

Det blev brunt den gången. 

Och jag kunde ännu inte föreställa mig

att jag några år senare 

skulle färga det lila, rosa, blått,

regnbågsfärgat. 

Att det var den dörren som öppnades just då.

Vilken dörr öppnade vi nu? 

Eller vadå vi?

Är det verkligen vi som öppnar dörrarna?

Eller livet, Gud?

Vi vill så gärna tro att alla dörrar vi öppnar 

säger att det inte finns något vi inte kan fixa.

Inte något vi inte vet. 

Tänk på en sak du visste för några år sen

men tänker annorlunda kring nu. 

Tänk på ett regnbågsmoln. 

Blunda! 

Vi kommer springandes i blåsten.

Vi bär på en låda.

Vi vet inte vad som finns i den,

men håller den så hårt 

att vi kommer tappa andan

om vi fortsätter springa.

Så vi stannar,

vi kastar upp locket i luften

så det sprider regnbågsmoln.

Vi tittar in i lådan,

vill så gärna veta. 

Men kan ändå inte se vad som finns inuti. 

Vi tar med den ändå,

låter den vara vacker precis som den är.

Livet skapar regnbågsmoln

och det är inte så viktigt

exakt hur vattendropparna ser ut.

Om de är röda, gula, orangea,

gröna, blåa, lila

eller lite av varje. 

Gud gör inte skillnad på människor 

även om vi går vilse och gör just det

till och med när vi strävar efter jämställdhet.

Men Gud skapar regnbågsmoln.

Och vi får hänga med

oavsett vilken vattendroppe vi svävar i.