Jag trycker på play. Det pirrar till av förväntan. Jag kan inte minnas en film jag varit så nyfiken på att se som den här. Någon etablering av karaktärer eller upptrappning av dramatik existerar inte. Tittaren sugs rakt in i handlingens hjärta. Två tjejer har bestämt sig för att hämnas på sina mobbare genom att kidnappa dem. Med två svarta sopsäckar i sina händer attackerar de mobbarna som ovetandes låg och sov i sina sängar alldeles nyss.

Det hjälper inte att de skriker och kämpar emot. Båda två sövs ned och läggs i varsin säck. Kidnapparna släpar säckarna efter sig, men blir stoppade i en gränskontroll. En av tjejerna blir ombedd att visa vad hon har i säcken. Pulsen stiger. På något vis lyckas hon plocka fram sin mest oskuldsfulla blick och övertyga vakten om att hon inte har något i säcken och får lov att gå vidare utan att öppna den. 

Mamman till de kidnappade tjejerna börjar bli orolig och ringer både skolan och polisen. Ingen vet var de är. Till slut hittas säckarna på gatan och det visar sig att tjejerna är oskadda. Det hela slutar med att de hämnas på sina kidnappare genom att kittla dem och så ställer sig alla skådespelare på en rad och dansar och sjunger tillsammans.

Ja, nu var det ju alltså inte en film på Netflix vi satt och tittade på utan en film som våra barn tillsammans med tre andra barn hade skapat. Vi var på middag tillsammans med min mans släkt och medan vi vuxna satt kvar vid bordet sprang barnen i väg och lekte. Efter ett tag började vi undra vad de pysslade med. Ni vet säkert hur skönt man som förälder tycker det är när det blir tyst. Men det kan också bli FÖR tyst.

Vi misstänkte att de större barnen tagit fram sina mobiler och att de mindre satt och kollade på. Men så var alltså inte fallet. De hade förvisso använt mobilerna, men till någonting bra och kreativt. Det yngsta barnet var fyra och det äldsta 13 och de hade lyckats hitta en aktivitet där alla kunde vara med.

Ett par timmar senare hade de kommit på en handling, skrivit manus, filmat och klippt ihop filmen. Stoltheten lyste i deras ögon när de kom till oss och sa att de hade något att visa. En sju minuter lång film som fick både vuxna och barn att kikna av skratt. Det var absolut ingen tramsfilm, men det var svårt att låta bli när sexåringen i ena sekvensen läggs i en plastsäck som den lilla fyraråringen i nästa sekvens släpar runt på. 

"Jag ligger inte i säcken längre. Det är ett täcke!" Sa sexåringen nöjt. 

Det pratas mycket om den skadliga skärmtiden. Men handlar det inte om vad vi använder den till?