”Vilken tur, att det Ă€r vi just nu, farmor!”

Hon lÀgger varsamt in hundralappen och kortet med födelsedagshÀlsningen, i kuvertet. Det Àr allt hon kan avvara. Pensionen ska ju rÀcka till sÄ mycket annat.

Foto: VT

Krönika2019-11-01 10:00
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Yngsta barnbarnet fyller nio Ă„r pĂ„ fredag. Det blir inget kalas i Ă„r. De har ju sĂ„ mycket kring sig i familjen, med jobb och fritidsaktiviteter. Och om hon ska vara med, mĂ„ste de hĂ€mta henne och det tar ocksĂ„ tid. Huvudsaken Ă€r, att flickan fĂ„r slanten och hĂ€lsningen. 

Fredagen kommer och hon tĂ€nder ett ljus vid elvakaffet och tar en extra skiva av sockerkakan, för att fira pĂ„ avstĂ„nd. PĂ„ kvĂ€llen ringer hon för att gratulera jĂ€ntungen. NĂ€r hon inte svarar ringer hon till sonen. Hon hör sorl i bakgrunden. ”SvĂ€rförĂ€ldrarna kom med presenter och tog en bit mat, sĂ€ger han. Jag tror inte hon hört att du ringt. Hon har blivit sĂ„ gratulerad med mĂ€ngder av paket som hon öppnar just nu. Hade jag vetat att det skulle blir middag hade jag hört av mig, men det blev ju sĂ„ snabbt inpĂ„â€. Hon svĂ€ljer klumpen i halsen. ”Jag kan ringa senare, men vet du om hennes kort kommit fram? Man kan inte alltid lita pĂ„ posten.” ”Vi har inte tittat efter. Det ligger en bibba i hallen. Kanske ligger det mellan nĂ„gra fakturor. Vi tittar och hör av oss. Hej dĂ„, jag mĂ„ste hjĂ€lpa till med att installera en grej, som hon fĂ„tt.”

Ensamhet kan vara sĂ„ mycket. Ibland en skön kĂ€nsla i lugn, trygghet och tid att fundera. Nu, ikvĂ€ll, Ă€r tystnaden mörk och tung. Hon sĂ€tter pĂ„ tv:n och slĂ„r sig ner i fĂ„töljen. Inga program som hon vill se. De röster och ansikten som fyller rummet Ă€r oviktiga. Hon slĂ„r av och lyssnar ut i tystnaden. TĂ€nker pĂ„ en liten tös som fyller Ă„r. Det Ă€r nĂ„got visst med den flickan. NĂ€r de trĂ€ffas Ă€r det som om tiden stĂ„r stilla. Ålder betyder inget. DĂ€r finns bara kĂ€rlek och samförstĂ„nd. Det borde vara viktigare Ă€n presenter och vĂ€rden i pengar. Nu, i tystnaden, tillĂ„ter hon tĂ„rarna att komma, och hon grĂ„ter sig sakta till sömns, i fĂ„töljen.

Hon vaknar av att en bil svĂ€nger upp vid huset. NĂ„gon kommer springande och bultar pĂ„ dörren. NĂ€r hon öppnar stĂ„r födelsedagsbarnet pĂ„ trappan. Hon ser sĂ„ förvĂ€ntansfull ut. RyggsĂ€cken stĂ„r invid. Sonen nĂ€rmar sig. ”Hon ville Ă€ntligen komma, sĂ€ger han. Och vara kvar hos dig över helgen. Är det okey om jag hĂ€mtar henne pĂ„ söndag?”

Snart sitter de bĂ„da vid köksbordet. Varm choklad och ostsmörgĂ„s. Hon bĂ€ddar extrabĂ€dden i sovrummet. De pratar sig sömniga. En liten hand smeker hennes kind och hon hör orden att minnas: ”Vilken tur, att det Ă€r vi just nu, farmor!” 

Krönika

LĂ€s mer om
Horn
Personligt