62-åriga Marita Rosén har jobbat inom kyrkan i nästan 40 år, de sista 17 som kyrkoherde i Målilla med Gårdveda församling. Ett bevis så bra som något på att hon trivts.

– Målilla är väldigt speciellt för mig, det är en pärla, säger hon när vi slagit oss ner vid det runda bordet på hennes kontor, som vetter mot kyrkogården. Hon vänder blicken åt det hållet och tillägger:

– Det är "min" kyrka, även om jag tycker om att komma till de andra också och fira gudstjänst med andra församlingar. Men Målilla är hemma.

Hon gillar inte minst den nära kontakten man får med människorna i en liten församling, att få möjligheten att följa dem genom livet. Från dop och konfirmation till vigsel och begravning. Så hon brukar säga att hon är en landsbygdspräst, trots sin uppväxt i Helsingfors.

– Jag jobbade i en domkyrkoförsamling en gång, men det var inte min grej. Gillade inte det här med att träffa människor en gång och aldrig mer. Här har jag rent av träffat fem generationer i vissa familjer. Döpt barn till konfirmander, vigt de jag konfirmerat och begravt deras föräldrar och deras föräldrar i sin tur.

Jag tittar mig omkring. Sopsäckar och flyttkartonger står på golvet och skrivbordet vittnar om att hon förbereder sig för att gå hem för gott. Men fortfarande andas rummet Marita Rosén, än har hon inte riktigt hunnit plocka ihop alla personliga ägodelar.

Egentligen hade hon tänkt vara kvar på sin tjänst ända fram till pensioneringen. Men tänkte om. Beslutet slog ner som en bomb hos alla.

– Jag aviserade redan i våras att jag tänkte sluta som kyrkoherde, men lovade samtidigt att vara kvar tills den nya terminen kommit igång. Jag vet dessutom hur svårt det är att hitta en efterträdare. Men nu är jag framme vid mitt mål. Slutar egentligen den 1 oktober, men har innestående semester jag plockar ut fram till dess.

Lite klyschigt körde hon "ända in i kaklet". Avslutade förra veckan med en begravning och två dop. På söndagen höll hon sin allra sista predikan i Målilla kyrka, tillika den sista i Aspelands pastorat. Det blev stämningsfullt och högtidligt. Och Marita Rosén erkände att det kändes vemodigt att stänga kyrkporten.

– Saknaden har redan börjat. Men det har varit goda år, intressanta och berikande. Hela tiden har jag trivts så himla bra med både medarbetare och förtroendevalda, säger hon och tillägger.

– Men när man fattat ett beslut så har man. Då gör man det bästa av det. Nu önskar jag bara att Aspelands pastorat får en duktig kyrkoherde, så pastoratet blir ännu bättre.

– Nej, inte alls. Men det har varit väldigt arbetskrävande år och jag har jobbat väldigt mycket, både under tiden vi förberedde för att låta sju församlingar slås ihop till Aspelands pastorat och under de fyra och ett halvt år som gått med den nya organisationen. Så under de senaste fem åren har jag haft en orimlig arbetsbörda, utan att kunna delegera arbete till andra då vi inte har de personalresurserna. Jag var tvungen att vara med i hela processen, det fanns inga genvägar. Så jag kände mig sliten.

Pastoratet hade haft biskopsvisitation. Arbetet med att rädda ekonomin var påbörjat. Det kändes som ett bra läge att lämna, resonerade Marita Rosén den där dagen när hon fattade det avgörande beslutet att säga upp sig.

– Jag lämnar inte skutan mitt i stormen så att säga. Samtidigt som jag tänker att det kan vara inspirerande och lockande att ta över, när förarbetet är gjort och min efterträdare får vara med från början i det nya.

– Ja, jag är säker på att det går att hitta olika, bra lösningar. Om pengarna inte räcker till allt, vad ska de bäst användas till då? Byggnader eller verksamheten? Alla förtroendevalda var överens om det sistnämnda. Det är en jättestyrka att ingen reserverade sig. Vi har diskuterat det här femtielva gånger, vi är inte först ut utan det finns församlingar som sålt församlingshem till exempelvis föreningar. Det ska dessutom betänkas att vi inte haft församlingshem så länge. Tidigare samlades man i hemmen, i prästgården eller i olika kommunala byggnader.

Marita Rosén väljer att kalla det timeout. Det närmaste halvåret ska hon fundera på vad hon ska göra sedan. Just nu är framtiden som ett vitt ark.

– Vi har magasinerat vårt hem i väntan på att jag vet vad jag vill och var vi vill bo. Vi har familj både i Stockholm och Västerås. Men inledningsvis lämnar vi Hultsfred och flyttar till Spanien jag och min man Håkan. Sedan får vi se om jag söker annan tjänst eller går i pension, säger Marita Rosén och kommer in på jul. Personligen har hon bara varit ledig en enda jul på nästan 40 år som präst.

– Ha ha, det gick ju sådär. Minnet får henne att skratta. Jag hade planerat det i två år, att 2015 ska jag vara ledig och fira jul med mamma. Men det var inte roligt, jag saknade församlingen och alla församlingsmedlemmar. Det var lite kul att upptäcka. Julen för oss präster består av att skapa stämning för andra. Jag tror det är därför många präster jobbar efter pensioneringen, för att de saknar kontakten med människorna.

– Jag lämnar alla dörrar öppna. Först ska jag ta sex månader ledigt och landa. Njuta av värmen i Spanien, vila upp mig, turista, läsa böcker, lyssna på musik, odla och ta del av föreningslivet. Det ser jag fram emot riktigt mycket, att inte ha några måsten utan bara ta dagen som den kommer.