En god vän, Fred Johansson, har gått bort. Var och en som på olika sätt haft förmånen att möta Fred har sin bild, sina egna minnen av honom. Nedanstående ord är min bild och mina minnen. Minnen av toner och ord, som i saknad och värme stannar kvar.
Mitt tydligaste första minne av Fred var när han i början av 1980-talet tonsatte några av vår fars, Carl Hugo Carlsons, dikter. Att tolka både den lokala diktskatten, såväl som mera etablerade författare, bland dem Dan Andersson, var en gåva som Fred förvaltade och förmedlade, alltid med respekt för ordet.
Genom åren som följde kom vi att arbeta tillsammans. Ibland i frågor rörande handeln i Kisa, men mest i kulturella sammanhang. På samma sätt som Fred Johansson med glädje lyfte det lokala författarskapet, fann han glädje i att privat och på scen samarbeta med poeter, författare och musiker. Och det blev alltid ärligt, genuint och folkligt. När Fred för fjorton år sedan knöts närmare vår familj i och med relationen till min syster Görel, kom vi än närmare varandra i vänskap och kulturuttryck.
Fred Johansson var en berättare. I samtalen vid köksbordet lyftes många minnen och anekdoter. Oftast med en knorr som lockade till skratt, men lika ofta med ett djup som aldrig ifrågasattes. I sitt samarbete med andra vidhöll han sin roll som förmedlare av kultur och handel. Inte som någon som ville ta kommandot, utan bidra. Likväl blev han, i sin trygga och kloka personlighet och med sin integritet, en naturlig ledare och förebild. Den klokskap och kärlek till hembygden som rymdes i denne långe man kommer fattas oss.
Jag lyssnar ut i majkvällen. Mitt i känslan av förstämning ljuder de. Tonerna och orden, som aldrig lämnar.
Farväl till en speleman
En sträng har brustit
En gitarr står tyst, i saknad
Dock finns där flera strängar
Som minns Din hand, Din smekning
som gav ton åt visan
Minns Dina ord
Du speleman och diktens tolkare
I dessa strängar lever ännu tonerna
Och de har namn
En heter Vänskap
Och en bär Sagans namn
Och därintill finns Glädjen, följd av Hederns sträng
Men starkast är den sträng som aldrig brister
Den heter Kärleken, till dem Du funnits för
och till den hembygd som Du älskat och förvaltat
Vi lyssnar ut mot kvällen, lyss ut mot ängarna,
vars dimma bygger broar över dalen
In i den täta skogen, till öppna gläntan, där Tiden vilar orörd
Till vågens stillnad vid Din strand
Där hörs de ännu, tonerna från spelemannens strängar
De följer Dig på Resan
Men lämnar aldrig oss