En god vän, Fred Johansson, har gått bort. Var och en som på olika sätt haft förmånen att möta Fred har sin bild, sina egna minnen av honom. Nedanstående ord är min bild och mina minnen. Minnen av toner och ord, som i saknad och värme stannar kvar.

Mitt tydligaste första minne av Fred var när han i början av 1980-talet tonsatte några av vår fars, Carl Hugo Carlsons, dikter. Att tolka både den lokala diktskatten, såväl som mera etablerade författare, bland dem Dan Andersson, var en gåva som Fred förvaltade och förmedlade, alltid med respekt för ordet. 

Genom åren som följde kom vi att arbeta tillsammans. Ibland i frågor rörande handeln i Kisa, men mest i kulturella sammanhang. På samma sätt som Fred Johansson med glädje lyfte det lokala författarskapet, fann han glädje i att privat och på scen samarbeta med poeter, författare och musiker. Och det blev alltid ärligt, genuint och folkligt. När Fred för fjorton år sedan knöts närmare vår familj i och med relationen till min syster Görel, kom vi än närmare varandra i vänskap och kulturuttryck. 

Fred Johansson var en berättare. I samtalen vid köksbordet lyftes många minnen och anekdoter. Oftast med en knorr som lockade till skratt, men lika ofta med ett djup som aldrig ifrågasattes. I sitt samarbete med andra vidhöll han sin roll som förmedlare av kultur och handel. Inte som någon som ville ta kommandot, utan bidra. Likväl blev han, i sin trygga och kloka personlighet och med sin integritet, en naturlig ledare och förebild. Den klokskap och kärlek till hembygden som rymdes i denne långe man kommer fattas oss. 

Jag lyssnar ut i majkvällen. Mitt i känslan av förstämning ljuder de. Tonerna och orden, som aldrig lämnar. 

Farväl till en speleman

En sträng har brustit

En gitarr står tyst, i saknad

Dock finns där flera strängar

Som minns Din hand, Din smekning

som gav ton åt visan

Minns Dina ord

Du speleman och diktens tolkare

I dessa strängar lever ännu tonerna

Och de har namn

En heter Vänskap

Och en bär Sagans namn

Och därintill finns Glädjen, följd av Hederns sträng 

Men starkast är den sträng som aldrig brister

Den heter Kärleken, till dem Du funnits för 

och till den hembygd som Du älskat och förvaltat

Vi lyssnar ut mot kvällen, lyss ut mot ängarna, 

vars dimma bygger broar över dalen

In i den täta skogen, till öppna gläntan, där Tiden vilar orörd

Till vågens stillnad vid Din strand

Där hörs de ännu, tonerna från spelemannens strängar

De följer Dig på Resan

Men lämnar aldrig oss