Kameran fanns alltid till hands. Det blev omkring 60 000 bilder genom åren.
Ofta var vi ute på jobb tillsammans under de 30 år vi var kollegor, Janne och jag. Han plåtade. Jag skrev. Inte sällan den typen av jobb som fick ta lite tid. Men det blev många avsteg från vägen mellan A och B. Ingen telefon ringde så ofta som hans. Ingen hade så omedelbar blåljuskoll som han. Och plötsligt kunde det bli gasen i botten och "nu du, spänn fast dig för nu blåser vi!"
När det small till blev han ett under av effektivitet. Ofta först på plats, det visste varenda brandman och polis. Han visste vilka tåtar han skulle dra i och autopiloten gick på när de stora nyheterna utspelade sig i Vimmerby.
Fast kanske är det inte i det stora och dramatiska man ska spegla hans sätt att jobba. Det är i det lilla. Decenniers bevakning av föreningsaktiviteter, pensionärsträffar, idrottsfester, utställningar och musikkvällar. Och när det hade "blåst färdigt" kunde han bromsa in för att plocka med några gullvivor hem, eller ta svängen förbi affären och handla ostkaka till nån han ville göra glad.
Tidningskarriären var inte spikrak. Han gick i pappas fotspår och blev murare och för evigt Janne Murar'n, i en trängre krets räckte initialerna JM. Det muntliga tilltalsnamnet kort och gott "Muer'n". I slutet av 70-talet blev det dock sämre med byggjobb och han började knäcka extra på nattklubben Hollandia hemma i Södra Vi, där han både jobbade som dj och som rekordung dörrvakt. Här träffade han Göran Berggren på Smålands-Tidningens Vimmerbyredaktion, som ville ha hjälp att "ta några matchbilder nån söndag". Ett erbjudande den fotointresserade muraren och bartendern inte kunde säga nej till. När Berggren gick över till konkurrenten följde Janne Strömsten med och Vimmerby Tidnings blåljusbevakning gick därmed in i en ny division.
Janne Strömsten körde efter ett minst sagt flexibelt schema. Under många år sov han med polisradion vid örat. Inget stod i vägen för ett plötsligt påkommet larm. En villabrand vid tresnåret på morgonen, en trafikolycka i snöoväder – alltid var han redo att kasta sig ur sängen för ett blåljus.
Det fanns något heltäckande över honom. ”Alltid”, ”överallt”, ”samtidigt” säger något om hur han fungerade. Missa var inte ett ord i hans vokabulär. Han jobbade julaftnar, midsommaraftnar, nyårsaftnar och alla andra aftnar. Han fanns på plats vid midsommarfirandet i Brunnsparken i Södra Vi med sin kamera 33 år i rad. Ett år plågades han av njursten. Men inte missade han midsommarbevakningen för det. "Jag tog mig igenom och efteråt fick jag åka till sjukan och få en morfinspruta", berättade han när han gick i tidig och välförtjänt pension 2013 och såg fram emot mer tid med barn och barnbarn.
Janne Strömstens bilder blev synnerligen välbesökt utställning på Astrid Lindgrens Näs 2011.
Med ett snitt på 200 bilder i månaden under mer än 30 år gav han Vimmerbyborna en kontinuerlig dokumentation av deras vardagsliv. Själv beskrev han sitt värv lite skämtsamt, att det ofta handlat om att smälla en bild på ”två tanter och en hemost”. Det fick ge namn åt en utställning med hans bilder på Astrid Lindgrens Näs, dit Vimmerbyborna vallfärdade och där många kunde konstatera att de fanns med på ett hörn.
Och man ska komma ihåg att Janne satte högt värde på såväl tanter som på hemost. Han kunde ta folk, och gjorde det med humor levererad på en dialekt som bara tävlade med leendet i fråga om bredd.
Vi är alla unika. Men det vete katten om inte Janne Strömsten var en smula mer unik än de flesta. Vi är många som kommer att sakna Janne och minnas honom med stor värme och tacksamhet.
Janne Strömsten vid ljusbordet i fotolabbet på Vimmerby Tidning i mitten på 1980-talet.