Mamma föddes 1928 på gården Kvavhult utanför Vimmerby som fjärde barnet i en syskonskara på fem. Föräldrarna var jordbrukare och barnen fick tidigt lära sig att hjälpa till med gårdens sysslor. Birgit var nog mer intresserad av böckernas värld än av att krypa på alla fyra och gallra sockerbetor.
Uppväxten var trygg och harmonisk. Det var lite av Bullerbykänsla över gården som beboddes av tre generationer. Syskonen fick sex dagar i veckan gå till fots de dryga fem kilometrarna till folkskolan i Storebro, och sedan lika långt hem. Där grundlades Birgits kondition och goda hälsa.
Vägen till tro fann hon i missionshuset som låg ett stenkast från skolan. När Birgit fyllde tolv år fick hon en tramporgel av sin far. Den kostade 380 kronor, en ansenlig summa på den tiden. Birgit lärde sig snart spela och till orgelns toner hördes hennes klara stämma ljuda. Oftast stod sångerna i Sions toner på repertoaren, sånger som fördjupade barnatron och gav henne tröst och glädje genom hela livet.
Efter sjuårig folkskola blev det fortsatta studier vid läroverket i Vimmerby. Under de åren var Birgit med i DUF, de ungas förbund, en ungdomsförening inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen som samlade stora skaror av ungdomar till möten och läger.
Efter realexamen på läroverket i Vimmerby gick hon en termin i Linköping, en s k preparandkurs för att kunna söka in på lärarseminariet i Kalmar. Tiden i Linköping har Birgit beskrivit som lycklig och återigen var sången nyckeln till glädjen, den gemensamma sången tillsammans med en stor skara kristna studenter.
Någon gång under uppväxten upplevde Birgit en kallelse att bli missionär. När hon som nyutexaminerad lärare tjänstgjorde i Timmernabben norr om Kalmar mötte hon vår pappa, en stilig predikant från Helsingborg som också, visade det sig, bar på en missionärskallelse.
1951 reste de ut till Etiopien, till den skola i Adua som kejsare Haile Selassie hade bett EFS om hjälp att driva. Tiden i Adua var kantad av svårigheter och motgångar, men också av en glöd och glädje, en kärlek till Gud och till eleverna, varav flera blev deras vänner för livet.
Under åren i Adua föddes vi fyra barn. När uppdraget var fullgjort förflyttades familjen till Nedjo i västra Etiopien. Där undervisade Birgit på ett enkelt lärarseminarium för byskolelärare. 90 procent av befolkningen var i början av sextiotalet analfabeter. Att utbilda barfotalärare som återvände till sina hembyar och startade enkla skolor för byns barn var en stor kulturgärning och ett oskattbart bidrag till landets utveckling.
Efter 19 år i missionens tjänst flyttade familjen till Sverige. Birgit fick tjänst på Hagabergs folkhögskola i Södertälje och fortsatte att göra det hon älskade: att möta unga människor, undervisa och se dem utvecklas.
1993, ett halvår innan mamma skulle gå i pension avled pappa hastigt. Hon återvände till sin barndoms trakter, rustade upp missionshuset i Storebro, blev ordförande i EFS missionförening, startade en bönegrupp och en studiecirkel i kyrkohistoria, men framförallt fick hon som mormor och farmor vara till stor välsignelse för sina barn och barnbarn och de för henne.
Saknaden är stor, tacksamheten än större. Tack för allt!