Som tidigare meddelats har Bo Eriksson, avlidit. Före detta ambassadör vid UD, uppvuxen i Vimmerby, som han aldrig lämnat trots många år i Stockholm och i utrikestjänst. Han efterlämnar närmast hustrun Annika och barnen Hanna och Jacob med familjer.
Bosse gick i gymnasiet i Hultsfred. Där träffades vi. Vi kom tillsammans med Ulrika Karlberg, också från Vimmerby, att ingå i Hultsfreds lag i Vi som vet mest, Sveriges Radios tävling bland Sveriges gymnasier. Få tillmätte relativt nya Hultsfredsgymnasiet en chans. I första matchen mötte vi Jönköpings gymnasium som blev utklassade. Därefter lottades vi mot flera namnkunniga Stockholmsgymnasier.
Bosse var en stor tillgång. Intresserad av det mesta och allmänbildad. Särskilt filmkunnig. Han hade skrivit filmrecensioner i lokalpressen. Han var kvick och rolig. Hur det gick? Efter att ha slagit ut även Östra Real kom vi till final mot Sankt Jacobi. Oavgjort när ordinarie frågor var slut. Vi förlorade på en utslagsfråga. Synd, för 200 elever hade fått åka buss från Hultsfred för att vara med om finalen i Karlaplansstudion i Stockholm.
Strax efteråt skrev en professor i radiofysik en helsidesartikel i DN och hävdade att vi blivit felaktigt bortdömda på en fråga och att vi borde ha vunnit. Rektorn begärde omprövning av resultatet. Men radiochefen Olof Rydbeck vägrade. Då grep tidningen Expressen in och belönade oss som segrare. Vi fick mellanskillnaden i pengar mellan första och andra pris. Det blev ett startkapital ut i världen.
Efter gymnasiet möttes vi någon gång i Stockholm och sa alltid att vi borde träffas igen. Tillfället kom många år senare. Jag utredde Sveriges krishanteringssystem åt regeringskansliet och inbjöds av Pentagon att besöka USA för att ta del av det amerikanska systemet som var under stark omstöpning.
På svenska ambassaden i Washington fanns Bo Eriksson. Nu som minister, det vill säga andreman på ambassaden. Vi hann träffas ganska mycket under den dryga vecka besöket varade. Bo var med och knöt kontakter. Han hade skaffat mycket livserfarenhet från olika platser i världen, men var i grunden samma person och Vimmerbybo som tidigare. Besöket i Washington avslutades med att Bo och Annika bjöd på ett bättre cocktailparty i sitt sköna hus i Georgetown. Nästan alla myndigheter och organisationer som jag och min delegation träffat var representerade. Det blev en oerhört lyckad avslutning på besöket, tack vare den mycket kompetenta diplomat som Bo var.
Vi har träffats senare. Vid nyår i år sa min Solveig och jag till varandra att i år måste vi träffa Bosse och Annika. Nu har vi tid. Så kom covid 19 och karantän för vår del. Det gick inte.
Det är ett sorgligt besked att Bo inte finns här längre. Tankarna går till Annika och Bos familj. Även Vimmerby mister en entusiast med starkt engagemang i hemstaden och dess historia.