Det är med stor sorg vi erfarit att vår vän och kollega förre ambassadören Bo – Bosse – Eriksson i en ålder av 72 år hastigt och oväntat gått bort. Han sörjes närmast av hustrun Annika samt barnen Hanna och Jacob med familjer. 

Vi antogs samtidigt till UD:s aspirantkurs IX 1972 och var sedan kollegor i 40 år, visserligen ofta på olika tjänstgöringsorter men vi brukade ändå regelbundet ses och hålla kontakten även efter pensionen. Förutom ett antal tjänster inom utrikesförvaltningen hemma och utomlands, bland annat som ambassadör i Manila, hoppade Bosse även in som pressekreterare i Försvarsdepartementet och som journalist och rådgivare på LO. Han hade ett stort intresse för och kunskap om säkerhetspolitik och underrättelseväsen. Under en tid tjänstgjorde han som utrikesministerkansliets kommunikationskanal till FRA, MUST och SÄPO.

Det var oerhört roligt att umgås med Bosse. Hans beläsenhet var imponerande och han var ständigt aktuellt informerad om vad som hände i den stora världen och i Sverige både bakom och framför kulisserna. Han hade en oefterhärmlig humor och en gränslös förmåga att se tillvarons komiska och absurda sidor och att sätta fingret på sådant som inte omedelbart var synligt. Hans integritet var stor. Han hade en ovanlig förmåga att alltid kalla en spade för en spade, även om det kunde vara politiskt obekvämt och han hade med drastisk analys förmågan att plocka sönder resonemang som var flummiga eller illa genomtänkta.

När UD-aspiranterna från 1972 samlas för ett årligt samkväm kommer tomrummet efter Bosse Eriksson att vara smärtsamt.

För 1972 års UD-aspiranter 
Johan Molander och Ann Wilkens