Idag tände jag ett ljus hos Frälsningsarmén i Huskvarna för att hedra minnet av min syster Lena Mannefred. Hon bodde i Kalmar och blev 66 år.

Saknaden är stor, men minnena är många och finns kvar. Vi växte upp i en familj på Kronogatan 1 i Mariannelund. I början av 70-talet skildes mina föräldrar. Och då visade min syster att hon var stora syster med stort S. Hon gick då på sjuksköterskeutbildning i Kristianstad, men kom hem med jämna mellanrum för att hjälpa till med hushållssysslor, inte minst med att tvätta.

Jag kommer ihåg alla hennes brev som hon skrev under lektionerna på sjuksköterskeutbildningen och som brukade börja med formuleringen “Käre Hans”. Breven finns kvar och just nu letar jag efter dem. Var har jag lagt dem?

Jag minns när jag hälsade på henne och hennes dåvarande pojkvän Mats Hagersten när de bodde i en liten lägenhet i Kristianstad. Vi åkte till Köpenhamn för att roa oss, en stor sak för en tolvårig pojke på den tiden. Den fina middagen på en restaurang i Kristianstad minns jag också. Lövbiffen smakade utmärkt.

Just mat var ett intresse som Lena bar med sig hela tiden. Hon var en riktig matmamma. Hennes revbensspjäll längtade jag ofta efter.

I mitten av sjuttiotalet bodde Lena och Mats i Stora Rör på Öland. Det blev en mötesplats för oss som stod Lena och Mats nära. Där växte också deras barn Johanna och Emma upp.

Lena hade alltid fokus på sina barn och barnbarn, som hon stöttade på ett sätt som hedrar henne.

För ett antal år sedan separerade Lena och Mats. Mats bodde kvar i huset på Stora Rör och Lena flyttade till Kalmar. Under senare år var kontakten mellan dem god och det satte jag stort värde på. Jag tyckte om min älskade stora syster så mycket, men jag hade en god relation med Mats, som också var en Mariannelundare, uppvuxen på Kraftgatan i Mariannelund, en parallellgata till Kronogatan.

Jag var imponerad av min systers strid mot cancern. Hon var mycket stark och kämpade tappert mot sjukdomen, men till slut vann cancern kampen.

Mina tankar går nu till Lenas barn Johanna och Emma och deras nära och kära samt Mats.

Jag vet att dagen kommer när Lena och jag träffas igen, men när vet jag inte. Det känns bra att ha en stark gudstro nu, när livets motvind blåser.