Nils-Erik Gustavssons keyboard har tystnat för alltid.
Egentligen hette han Nils-Erik Gustavsson, men det var det aldrig någon som sade. Det var alltid Nisse Orgel. Ända sedan han började spela elorgel på 1960-talet fram till spelningarna på Bistånd Östeuropa och filmerna han lade upp på Youtube de senaste åren spelandes en kär gammal låt.
Nils-Erik…ja, förlåt…Nisse Orgel blev 78 år. Slutackordet kom på julafton, och det ringer ut lika länge som någonsin det magiska slutackordet på Beatles-klassikern ”A Day In The Life”.
När Yamaha-synthen gick sönder gick Nisse sönder och togs ifrån oss, alla vi som älskar musik, och förresten alla i Västervik; Nisse var en Västervikare i själ och hjärta, och alla visste vem han var.
Nisse var en del av vår nutidshistoria och musikhistoria.
Det är väl som Tomas Karlsson, som går under namnet Mögel, säger: ”När jag började spela i band i tonåren såg vi upp till Nisse. Han var en förebild för oss ungar som drömde om att bli rockstjärnor. Han kunde ju något för han var en duktig musiker. Nisse har liksom alltid funnits."
Nils-Erik Gustavsson och trummisen Håkan Pettersson satte under 1970-talet världsrekord i maratonspelning.
Tomas minns när Nisse och trummisen Håkan Pettersson skulle slå världsrekordet i maratonspelande. Det var, vad det sägs, under sportlovet tidigt 1970-tal och detta maraton utspelades på gamla ungdomsgården, som låg där Mejeriet ligger idag.
Rekordet hade ett engelskt popband: 26 timmar och sju minuter. Nisse och hans trummis slog det med över en timme och nya världsrekordet blev 27 timmar, tre minuter och 45 sekunder. ”Mot slutet hade jag så ont i fingrarna att jag spelade med armbågarna”, har Nisse berättat.
Stolleprov, kanske. Men sådana är musiker och utan stolleprov kommer de aldrig vidare i musiken; det är de stundtals galna påhitten som gör en musiker.
I dansbandet Hajns gjorde Nils-Erik Gustavsson och hans musikerkollegor succé på dansgolven runtom i landet.
Otaliga är konstellationerna där Nisse och hans orgel varit en del. Kändast är dansbandet Hajns, som låg i divisionen under Vikingarna, Flamingokvintetten och Thorleifs. Hajns turnerade över hela Sverige och var ett skickligt band som fick upp folk på dansgolvet. Själv minns jag att de hade skjortkragar stora som flygplansvingar.
Nisse ledde också orgelkurser i Västervik och ett tag arbetade han på Högbergs Musik på Strömsgatan. ”Ledsamt att Nisse är borta”, säger Frank Aarseth som drev Högbergs Musik. ”Han var en duktig musiker och genomtrevlig kille.”
Jag blev vän med Nisse 1977. Jag gjorde mitt livs första turnéreportage och åkte med Hajns på två spelningar, och när jag tänker tillbaka inser jag att rockbanden inte hade en chans mot dansbanden när det gällde festande och galanta damer.
Jag träffade honom utanför Willys flera gånger de senaste åren och vi skrattade åt att våra historier bara blivit bättre med åren.
Jag böjer min nacke i respekt för ett liv i musikens tjänst.
Nisse Orgel är borta och Västervik har blivit lite tystare.
Nils-Erik Gustavsson, av de flesta kallad Nisse Orgel, är död.