Vi var inte redo!

Beskedet om Jejjes bortgång slog ner som en vindfälla.

Jerker var en av de pojkar som blev pionjärer vid återuppstarten av Kisa Scoutkår i början av 1960-talet och han har sedan dess inte slutat att vara scout.

Genom åren har Jerker sysslat med ledarskap, att vara ordförande, ha vandringsledsansvar och många andra uppgifter inom scoutkåren. Ett av de senare uppdragen har varit att arbeta med en 100-årsjubileumsskrift.  

Många är de barn, ungdomar, scouter och ledarkamrater som har minnesbilder av Jejje som ledare, instruktör i naturkännedom och friluftsteknik, tävlingsmotor, lägerbålsledare och i en mängd andra roller.

För Jerker var, för att citera J.W Goethe, ”Det är icke nog att vilja, man måste även handla”. Ambitionen att göra skillnad för människor runtomkring genomsyrade hans handlingar.

Scoutlagens sju punkter är viktiga för scouterna och man lovar att göra sitt bästa, för Jerker skulle de kunna uttryckas så här:

* En stilla stund vid Täftlångens strand.

* Vi fick övernatta vid skeppsättningen i Gumhem – förtroende.

* Med många händer bars grantoppen bort från vindskyddets tak.

* Har du skavsår? Jag bär din ryggsäck.

* Regnet öser ner och humöret börjar sjunka. Jag fick ett leende och log tillbaka.

* Naturreservatet Hallsta ängar. Många scouter. Inga spår.

* Oväder på gång.Kamrater vi ändrar kurs och söker nödhamn.

Jejje gjorde sitt bästa.

Jerkers många andra intressen har bidragit till scoutings verksamhet och vi är övertygade om att scoutings idé genomsyrat många av Jerkers andra hjärtefrågor, såsom samhällsengagemang, arbetslivet, lokalhistorian, kulturguidningar, integreringen av nysvenskar och i andra föreningssammanhang.

Jerkers omtanke och stolthet över sin familj lyste i hans ögon när han berättade om dem och deras gemensamma projekt. Scoutkåren, som funnits i Jerkers närmaste tankesfär, har mycket att tacka för; det som nämnts ovan och i en önskan om att fler människor ska få möjligheten att möta scouting, dess olika dimensioner och utvecklas som människa.

Jejje har gått hem.

Nu lägerelden brunnit ner

och dagen nått sitt slut.

Men allt det vackra som vi känt

kan aldrig plånas ut.

Vi tackar för den tid som gått

och blickar mot en ny,

då våra löften segra skall,

och större tider gry.

(Melodi: Auld lang syne)