Roland Danielsson 16 juni 1940-25 juli 2023.
En otrolig god man, som jag såg upp till och som hade ett hjärta av guld, har lämnat oss.
Ett par dagar innan årets Bullerby Cup somnade Roland in efter en tids sjukdom, jag fick denna sorgsna information någon dag efter den stora fotbollscupen. Just Bullerby Cup, som Roland varit med i som funktionär, domare och ledare för sina kära VIF-flicklag. På senare år har han sett barnbarnen spela där och även i år skulle dottern Lisens grabb Sigge i Habo IF få ha morfar Roland som supporter. Nu blev det inte så, men jag är övertygad om att Roland i sin himmel hejar på även framöver.
Roland var med sin pondus och diplomatiska ådra som rektor och skolledare ett föredöme även som idrottsledare i vår fotbollsklubb Vimmerby IF. Han och Igge Hermansson startade dam- och flickfotbollsboomen i våra trakter så deras flicklag blev sedan VIF:s första damlag i seriespel i slutet av 70-talet. Därefter har Roland fortsatt att vara engagerad i VIF som damansvarig där han kanske gjorde den bästa värvningen i klubbens historia när han fick över nyinflyttade Janne Rejdvik från IFK Tuna dam till VIF dam 1980. Janne Rejdvik är eldsjälen personifierad och han är fortfarande kvar i VIF-organisationen – 43 år senare.
Roland gjorde även många år i klubbens styrelse, bland annat minns jag när vi i VIF-styrelsen under senare delen av 80-talet inte hittade någon tränare till våra herrseniorer. Efter flera nej-tack blev det lite panik och jag erbjöd mig att själv bli tränare om ingen annan fanns till hands. Trots min då ringa ålder hade jag ändå spelat seniorfotboll i drygt 10 år och spelat och tränat med elitlag i näst högsta serien (Halmia och Nyköping BIS) som då hette div 2, så lite kunskap fanns tyckte jag själv i alla fall. Menard Karlsson, som då var ordförande, gav Roland som van skolledare att ha en ”anställningsintervju” med mig efter styrelsemötet. Det var en intervju och diskussion som tog drygt en timme där Roland på känt manér ställde kluriga och strukturerade frågor om gruppdynamik, pedagogisk förmåga, demokrati, lagkänsla, ledaregenskaper, och fotbollskunnande. Tydligen gjorde jag avtryck för jag fick uppdraget att leda föreningens unga seniorlag i några år.
För mig har Roland alltid varit en fantastisk människa med en underbar syn på människan. Han var alltid engagerad, diplomatisk, humoristisk och synnerligen intresserad av fotboll och följde framförallt damfotbollen. Han var otroligt omtyckt i klubben och jag vet att det var detsamma på Vimarskolan där han var rektor. Han var alltid tillgänglig och öppen för en dialog med lärare som ville ha stöd eller ville diskutera sakfrågor.
Han och kära hustrun Gudrun har tre underbara döttrar, Annelie, Susanne och Lisen, som alla med stor framgång spelat i VIF:s damlag, alltid med Roland och Gudrun som ledare eller supporters. Även barnbarnen har fått ha mormor och morfar som supporters och följt dem i ur och skur.
Att Roland var vass i fotboll visste jag sedan gammalt. Han som rektor på Vimarskolan hade alltid tillsammans med sina lärarkollegor (och lite inlånat folk bland annat jag) en timmes lekfull motionsfotboll på måndagar kl 16-17 i Idrottshallen. Där var han långt in på 90-talet en teknisk virtuos med vinnarskalle. Om jag minns alla hans historier rätt så var han på sin aktiva tid en framgångsrik spelare i Oskarshamns AIK och Mönsterås GIF. Efter att han kom till Vimmerby blev det inget mer aktivt fotbollsspelande utan både han, grannen och parhästen Bernt Lindgren sadlade om till en domarkarriär. Även som domare var han rättvis, bestämd och korrekt i sitt uppträdande.
Efter ett litet break från förtroendevalda uppdrag i VIF värvade jag och kollegorna i styrelsen tillbaka honom till styrelsen när vi stod i begrepp att bygga en konstgräsplan på Ceos, en process som tog lång tid med alla diskussioner med kommunen och alla politiker som var oense i frågan. Där blev Roland en klippa för oss i styrelsen, han var viktig i den rollen och gjorde ett hästjobb. Till slut stod konstgräsplanen klar 2011 och vi i styrelsen och Roland kunde pusta ut.
Jag har alltid känt att Roland och jag hade ett ömsesidigt förtroende för varandra. Så jag känner stor sorg att han nu lämnat jordelivet. I såna här stunder blir man påmind om att livet är för kort och att man inte hinner prata klart med alla sina vänner. Roland, vi får fortsätta våra samtal när vi i framtiden ses där uppe i himlen. Tack för allt du gjort mig och för VIF-fotbollen.
