När vi i början av 1990-talet fick tag i ett sommar-fritidsboende i Misterfall, Kisa, så var det en lugn, levande och fridsam by med många trevliga grannar. Ett par av dessa grannar var Nils Nilsson och hans sambo Eva Kinnander. Båda hade flyttat ner från Uppsala och Eva var först på plan av de två och köpte, som hon tyckte, ett drömställe. Nisse (som han allmänt kallades) flyttade ner ett par år senare. Nisse hade, liksom Eva, arbetat på Arbetsförmedlingen i Uppsala och fortsatte sin bana med samma arbete i Kisa.
Nisse var ursprungligen från Lappland och hade sina rötter i samekulturen. Hans far (Nils Nirsa) hade haft en aktad ställning bland samerna och dessa kulturella band bakåt var Nisse stolt över och försökte vårda banden så gott han kunde. På samernas nationaldag satte han gärna upp samernas flagga över ingången till huset på Åsen. Han tog också gärna fram sin kolt och klädde upp sig denna dag. Han behöll kontakten med hembygden genom sina bröder och deras hus i Norran.
Nisse var en man som absolut inte hade ”tummen mitt i handen”. Snarare tvärtom. Han hade en slags praktisk intelligens, begåvning och klokhet som gjorde att vi vände oss till Nisse när det var något som skulle fixas men som vi inte själva kunde hitta någon bra lösning på. Han klurade och tänkte och så blev problemet löst. Han slungade skickligt hammaren, lade ned gräset prydligt med lien, klöv veden, tog bössan till skogs och fällde något ätbart eller monterade det nya kyl- eller frysskåpet. För askängen i Misterfall, och slåttern av denna, tog han tillsammans med andra i byn ansvar för att ängen skulle vårdas.
En rolig detalj och hågkomst var höstens svampplockning. Som grannar skojretades vi om vem som hade hittat de första kantarellerna, var de fanns och vem som hittat mest. Sedan Nisse pensionerat sig 2009 kunde man nästan varje fredag eftermiddag, när vi väntades ner till vårt hus, med god säkerhet räkna med att Nisse kom och hälsade oss välkomna. Det blev en pratstund över en kopp eller ett glas. När sedan Nisse skaffat sin älskade Sickan, en dansk-svensk gårdshund, var Sickans ankomst till oss ett säkert tecken på att Nisse också var i antågande, ett par minuter efter.
Många blev kvällarna, med god mat och dryck, i Nisses och Evas grönskande trädgård eller i deras vardagsrum med den sprakande spisen som fond. Där ”löste vi” dagens och världens problem i gemytliga former.
För Nisse betydde hans bröder mycket och han hade regelbunden kontakt med dem. Han värnade sina barn, Lisa, Stina och Erik, med stor värme och omtänksamhet. Likaså barnbarnen Emil, Idun och Lovis.
Hans närmaste kan alla minnas en snäll och omtänksam far, morfar och farfar. Vi grannar saknar Nisses humor, vänlighet och gemytlighet. En person som aldrig var dömande och i valet av ståndpunkt alltid valde den välvilliga tolkningen. Vi minns honom med värme.