Kylan kommer smygande. Det är den delen på året som 26-åriga Winnie Nambi, fasar lite för. Hon har tagit på sig tjock tröja och ännu tjockare strumpor, medan hennes man sedan nästan exakt tre år tillbaka sitter i t-shirt.

– Första gången Winnie hälsade på i Sverige var det snö och kallt. Det var kanske inte så snällt, men hon avskräcktes i alla fall inte, säger Alexander Fogel, 29, och skrattar.

De har formats av två helt olika kulturer,  levt vitt skilda liv i två totalt olika länder. Men kärleken kan verkligen visa sig stark, när den slår till med full kraft, som i Winnie och Alexanders fall.

– Egentligen var det Winnies barndomsvän jag lärde känna först, berättar Alexander. Hon hade flyttat med sin mamma från Uganda till Stockholm.

Kvar i Uganda var Winnie som gärna kunde tänka sig att flytta efter, så hon ställde frågan till vännen Bridget, om hon kände någon trevlig singelkille, som varken rökte eller drack och var kristen.

– Svaret blev nej först, säger Winnie. Men ju mer Bridget lärde känna Alexander blev hon övertygad om att han skulle kunna vara en bra man för mig.

Idag är de obeskrivligt tacksamma för att de presenterades för varandra. För visso bara skrivledes först, men de märkte snabbt att de hade samma värderingar och befann sig på samma plats i livet, som de säger.

– Vi kände direkt, båda två, att det fanns något där. Det är svårt att sätta ord på, men vi bara klickade, säger Alexander och får ett leende tillbaka av Winnie. Genom att vi litade på varandra direkt, vågade vi också öppna upp oss för varandra. Jag tror det var nyckeln.

Fem månader senare bestämde sig Alexander för att åka till Uganda och hälsa på över semestern. Och förväntningarna uppfylldes.

– Det kändes ännu bättre när vi fick träffas, tillägger Winnie. Vi bestämde direkt att vi ville bygga en framtid tillsammans.

Efter det gick det inte en dag utan att de skrev eller pratade med varandra – flera gånger om dagen. Och det blev några resor fram och tillbaka mellan Uganda och Sverige, tills de gifte sig i Uganda den 9 december 2016. Ett litet bröllop fick det bli...

– Med 200 gäster, det ansågs vara ett litet bröllop, säger Alexander och skrattar.

Någon har vaknat på övervåningen och Alexander reser sig för att hämta dottern Eliana som blir två år i februari. Hon har dubbelt medborgarskap och lär bli två-, kanske rent av trespråkig då Winnie smyger in sitt eget hemspråk ibland. Annars pratar de mest engelska med varandra Alexander och hon.

– När jag fick mitt uppehållstillstånd och mammaledigheten var över kunde jag börja på SFI, säger Winnie. Jag vill lära mig svenska bättre, tillägger hon – på just svenska. Vardagsfraserna börjar komma.

Winnie känner sig som hemma redan i Sverige och Mörlunda. Hon har fått många vänner, främst genom Frikyrkan i Målilla, och Eliana trivs med sina kompisar på förskolan.

– Jag bodde i närheten av Ugandas huvudstad Kampala, men älskar lugnet och att det inte är så hektiskt här, säger Winnie.

Vad saknar du mest från Uganda, bortsett från släkt och vänner?

– Maten. Och den färska frukten. Sedan kan jag sakna gemenskapen som är i Uganda, där umgås man mycket mer. Här sitter folk hemma mycket, ensamma i sina hus. Det tycker jag är synd, säger Winnie Nambi.