Men så blev det för Ulrika Rendahl-Attås, Anneli Jonsson, Lotta Samuelsson, Maria Berggren och Petra Jonsson. Och redan nu har de bestämt var de ska fira 60 om nio år.

Det började i Hultsfred 1984. Maria och Ulrika, eller "Emma" som hon av en särskild anledning kallas i gänget, kände varandra sen högstadiet i Hultsfred. Ungefär likadant var det för Anneli och Petra, båda med rötterna i Pelarne.

Första dagen på gymnasiet blev de en kvartett.

–  Min bild är att vi stod i matsalen och skulle ta mat, Mia och jag, och då kom Anneli och Petra och vi började prata och sen blev det bara så, minns Ulrika "Emma" Rendahl-Attås.

Petra och Anneli har ungefär samma minnesbilder.

–  Jag sökte bostad och Anneli sa där över köttfärssåsen att det fanns ledigt där hon bodde, så nästa dag flyttade vi ihop, säger Maria Berggren.

Lotta Samuelsson, då Hansson, kom med sen hon träffat Petra Jonsson på vägen till och från bussen och raskt blev de fyra till fem. Så är det sedan dess.

Gymnasietiden var som för de flesta på 1980-talet. Tjejgänget höll ihop. Både till fest och skoldag. Och om någon skulle på läkarbesök i Västervik. Anneli fick en tid. Maria fick lov att åka med. Petra ringde sig sjuk samma morgon.  Ulrika gick till skolan, men klagade snart över illamående till läraren "Larzan" Andersson som skickade hem henne med orden: "Hälsa de andra tjejerna...".

På varje resa som vuxna har de förärat "Larzan" ett vykort och förstås en sista hälsning till hans begravning.

Sista gymnasieveckan blev en skakande upplevelse. Åtminstone för Ulrika. Hon och Maria förstärkte de tajta banden med att maskera sig som siamesiska tvillingar. Aningen svårhanterligt när de spelade brännboll och Maria drämde slagträt rakt i huvudet på sin "tvilling" som fick hjärnskakning och blev liggande hemma större delen av den festglada finalveckan. Men till utsparken var hon tillbaka.  

På den tiden fanns inte tanken att de skulle hålla ihop vid femtio.

– Nej, då planerade man definitivt ingenting, säger Ulrika.

– Man tänkte väl inte ens på att bli femtio, säger Petra.

Under 1990-talet trampade de var och en upp sin stig vidare i livet. Det blev ett glapp i sammanhållningen, men den fanns hela tiden kvar som ett inkapslat behov. När Lotta bjöd till bröllop i början av 2000-talet small det till –  igen.

–  Det var så himla roligt, så det blev bara; ”va faan – det här kan man inte vara utan”, säger Petra.

Sen dess blir det minst en helg om året ihop. Oftast i Linköping som ligger bra till mellan Huskvarna, Stockholm, Vimmerby och Örebro.

Vartannat eller var tredje år blir det en längre resa, vart har ingen större betydelse.

–  Jag skiter i vart vi åker, bara jag åker med er, säger Ulrika.

Före New York har de varit på Malta, Sicilien och i Dubrovnik. Alltid med en ny anekdot med hem i bagaget.

När några sicilianska grabbar ropade "Ciao Bella!" kom en blixtsnabb replik från en av tjejerna: "Ciao Balle!"  

I Dubrovnik blev det en galen solbild som de bestämt avfärdar från publicering och i New York hamnade en mobiltelefon i plurret i Central Park och de berättar om ett halleluja moment i en trång svarttaxi på Brooklyn Bridge som fick 50-åringarna att studsa tur och retur till tonåren för några sekunder.

Veckan i New York i försomras var den gemensamma 50-årspresenten med en helikopterflygning över Manhattan som pricken över i.

Lägenheten på 25:e våningen på 36th Street precis intill Bryant Park och med Empire State Building rakt i söder hittade de via Airbnb. Att det blev New York för de nyblivna femtioåringarna var Annelis idé.

–  Vi blev ju 50 och det måste man ju fira, motiverar hon.

De talar om en magisk vecka utan någon som helst motsättning.

–  Inte ens en enda småirritation på något. Jättekonstigt.

De ser kravlöshet, ödmjukhet och den gemensamma gymnasietiden som kitt som håller ihop dem trots de personliga olikheter som utvecklats med tiden.

Nu är de övertygade om att fortsätta hålla ihop. 60 år ska de fira i Sydafrika 2028. Innan det ska det bilas på engelska landsbygden och de ska till Spanien...

Någonstans i framtidsutsikterna kommer också tanken på livets förgänglighet och att någon ska försvinna in i evigheten före de andra.

– Om jag inte är med, måste ni fortsätta, säger Petra.

–  Vi lägger fram ett paket cigg, så är du med, säger Maria.

–  Då ska till och med  jag röka, säger Lotta.