– Ja men titta. Det här är ju Sveriges Toscana, utbrister Karin när vi hälsar på en dag i slutet av 2018 och blickar ut över sjön Strierns gråskalor och dimslöjor.
När kyrkan skulle sälja Hägerstad prästgård 1999 tog pappa Bertil Almlöf en bild på utsikten mot sjön och visade Karin, som då bodde i Saltsjöbo, men med torp i Oppeby.
– Jag blev omedelbart förälskad. Det är bara en dyig fågelsjö som inte ens går att bada i, men bergen och skogen runtom bidrar till att den ideligen byter skepnad. Jag kan inte sluta måla den. Kan inte se mig mätt.
För så är det, Karin har målat Striern under alla 20 år på 1800-talsgården.
– Men det är inga figurativa avbildningar, snarare får jag inspiration av sjöns olika mönster, dimslöjor, spegelbilder och skuggor. Jag försöker fånga sekundsnabba skeenden och skissa av den snarare än återge den.
Det är lite som att väva en matta. Först går hon omkring på den stora duken och målar den uppifrån. Sedan kan hon hänga den uppochned för att kolla balansen. Till slut händer det att hon tar bara ett litet utsnitt och låter det bli den färdiga tavlan.
– Titta på sjön nu, ser du att den helt ändrat skepnad från när du kom?
Striern står också för hopp, eftersom naturen runt den alltid återtagit sin mark.
– Vid provtagningar djupt ner i dyn fann man fröer från träd som växte här för 10 000 år sedan, på mellanstenåldern. Analyserna av dyn visar hur all växtlighet som funnits här, och sedan försvunnit, alltid har kommit tillbaka igen i olika omgångar.
Karin är grafisk designer och har en strid kundtillströmning av konstnärer, fotografer, musiker och författare som vill att hon via sitt eget förlag formger och ger ut böcker, cd-omslag och kataloger.
Måleriet, antingen på jättedukar på flera meter eller på minidukar på bara någon decimeter, ägnar hon sig åt när hon får tid över och önskar att det blev oftare. Nästan alltid i gråtoner, ockra och svart.
Hon må bo väldigt avsides, med Stockholmsmått mätt, men älskar att ha människor omkring sig och bjuder ofta in till öppen ateljé och tilltugg, ibland med levande musik, ibland med poesi.
Allt ackompanjerat av en lösgående skrockande hönsflock intill ateljén.
Hon har aldrig lockats av ett ”simplare”, och därmed kanske mer publikfriande, sätta att måla.
– Jag tycker jag är så simpel man kan bli. Jag målar bara för min egen skull och därför kan jag bli lite överraskad när någon vill ha mina alster på exempelvis ett bokomslag.
Om Karin Almlöf hade makt också över de politiska penseldragen skulle hon införa kultur som obligatoriskt skolämne.
– Dans, musik, teater, bild och slöjd är ju vårt språk, våra olika sätt att uttrycka oss på. Alla kulturskolor ska vara gratis. Nu är det bara de som har råd som kan gå där.
Efter det skulle hon göra landets museer gratis igen.
– Vi har redan betalt för dem via skattsedeln. De tillhör vår kulturhistoria och vi äger dem tillsammans, precis som biblioteken.
Och om vi nu drömmer lite till, varför inte ta och realisera den gamla drömmen om att förvandla silon i Rimforsa? För 20 år sedan drev hon frågan i en projektgrupp, Kinda kommunstyrelse var inkopplad och en anlitad byggare skissade på en total makeover för 50 miljoner.
– Silon skulle förses med fönster och se ut ungefär som Tekniska verkens glasade anläggning. De olika våningsplanen med simhall, bilhall, konsthall, galleria, restaurang och gårdsbutiker skulle förbindas med rulltrappor.
Projektet skulle länkas samman med en ny högstadieskola.
– Det finns ingen mötesplats mellan Linköping och Kisa och silon står ju bara där. Öde och tom. Men alla ritningar finns kvar.
Åter till verkligheten och den nyliga födelsedagen. Med åldern kommer en behaglig trygghet.
– Om jag fick jag hälsa mig själv något som 20-åring så vore det: Var bara lugn. Det är skönt att bli gammal och man behöver inte alls ha allt utstakat i unga år. Det går utmärkt att byta spår och göra olika saker här i livet.
– Om något skulle hända med förlaget är jag inte alls främmande att gå tillbaka till mitt första jobb, som undersköterska. Det är fint att kunna hjälpa människor på ett handfast vis.
60-årsstrecket känner hon inget särskilt inför.
– Det blir säkert bra. Jag ville bli tant redan som 20-åring och nu är jag där.