Nej, ingenting består. Det är den lag

som ingen kommer undan. Likaså

du gamla ek är dömd att ta farväl

av platsen som du föddes på

och där du levt i mer än tusen år.

Men inom dig finns ändå allting kvar

av det som hänt dig under tidens gång.

Hur vädrets makter rasat i ditt hår

med storm och snö, men hur du också har

fått kronan fylld av vårens fågelsång.

***

Din stam har många mänskor samlats vid

och delat ord och tankar. Barn i lek

har dansat runtomkring dig. Kärlekspar

har träffats här. Och efter kyss och smek,

sen lämnat dig så glada hand i hand.

Ack, andra däremot med sorgsen blick

och många fällda tårar, även blod,

när de har skilts med brustna hjärteband.

Ja, till och med att det så illa gick

att vissa tappade sitt levnadsmod.

***

Vad har du inte varit med om då,

du kära ek, av sorg och glädje här

på denna jord, där du har haft ditt liv

och tjänat oss. Så nog, nog är

du sannerligen värd vår hyllningssång.

Liksom vårt sorgliga adjö.

Att tacka dig, hur kan vi låta bli

för allt du skänkt oss under seklers gång.

Men gamla ekar måste också dö

sen de gjort sitt och livet är förbi.