Nej, ingenting består. Det är den lag
som ingen kommer undan. Likaså
du gamla ek är dömd att ta farväl
av platsen som du föddes på
och där du levt i mer än tusen år.
Men inom dig finns ändå allting kvar
av det som hänt dig under tidens gång.
Hur vädrets makter rasat i ditt hår
med storm och snö, men hur du också har
fått kronan fylld av vårens fågelsång.
***
Din stam har många mänskor samlats vid
och delat ord och tankar. Barn i lek
har dansat runtomkring dig. Kärlekspar
har träffats här. Och efter kyss och smek,
sen lämnat dig så glada hand i hand.
Ack, andra däremot med sorgsen blick
och många fällda tårar, även blod,
när de har skilts med brustna hjärteband.
Ja, till och med att det så illa gick
att vissa tappade sitt levnadsmod.
***
Vad har du inte varit med om då,
du kära ek, av sorg och glädje här
på denna jord, där du har haft ditt liv
och tjänat oss. Så nog, nog är
du sannerligen värd vår hyllningssång.
Liksom vårt sorgliga adjö.
Att tacka dig, hur kan vi låta bli
för allt du skänkt oss under seklers gång.
Men gamla ekar måste också dö
sen de gjort sitt och livet är förbi.