Susanna jobbar i vanliga fall på familjegården, men slutade i maj då hon inte klarade av de tunga arbetsuppgifterna längre.
Utifrån kan det se ut som att allt har gått relativt snabbt, men som för många andra har vägen till barn varit kämpig för Susanna Karlsson och Hannes Haraldsson, som träffades genom tv-programmet "Bonde söker fru".
Det hela började med en överrumplande diagnos som Susanna fick i samband med att hon var på en klinik för att ta bort sin hormonspiral.
– Det blev som en spärr i huvudet. Som en kamp som började redan innan vi hann börja försöka, säger Susanna.
Intervjun skulle ha gjorts på familjegården utanför Valdemarsvik men den tryckande värmen får oss att åka till havet, ungefär 25 minuter på en krokig grusväg därifrån. Vi slår oss ned i skuggan, lättade av vindpustarna.
Susanna är uppväxt i det hus som hon nu bor i tillsammans med Hannes. På en kulle ett stenkast bort bor hennes föräldrar och farmor. Det var hennes farfars far som en gång köpte gården.
Hon har alltid trivts på landet men länge lockade dansscenen mer. Efter ett år i New York bestämde hon sig för att återvända till gården för att arbeta med familjen. Show och dans fortsätter hon med som hobby.
Det var den kombinationen som gjorde att hon kom med i "Bonde söker fru" 2018. Programmet spelades in på sommaren. I oktober flyttade Hannes in. Två månader innan sista avsnittet sändes.
– Vi var aldrig ute tillsammans men Valdemarsviksborna förstod nog vem jag hade valt, skrattar Susanna.
Paret förlovade sig 2019 och hade planerat bröllopet till året efter – men pandemin kom emellan.
Den 17 juni 2019 friade Hannes inför publik och tv-kameror.
– Vi hade en musikfestival under inspelningen som vi anordnade året efter igen, Kochella kallade vi den, så det var väldigt planerat. Vi hade bjudit in tv för att det skulle hända.
Tanken var att bröllopet skulle äga rum förra sommaren men pandemin satte stopp för det.
– Vårt mål var att kunna bjuda precis alla vi ville, därför fick det vänta.
Visste ni tidigt att ni ville ha barn?
– Vi började prata om barn redan under inspelningen och att vi ville ha det ganska snart. Jag var 27 år då och tänkte som många andra att det bara var att skaffa barn. Kanske två, tre, fyra stycken, säger hon och ler.
Vintern 2019 fattade paret det aktiva beslutet om att försöka få barn. Två och ett halvt år senare är drömmen nära.
Det aktiva beslutet fattade paret vintern 2019, när de var på skidsemester med Hannes syskon med familjer. Hans syskonbarn var med och en svägerska var gravid.
Susanna bokade tid på en klinik för att ta ut sin hormonspiral.
– Redan där kom den första tröskeln, säger Susanna.
Hon berättade varför hon tog ut spiralen, varpå barnmorskan föreslog en undersökning.
– Hon gjorde ett ultraljud och tittade på äggstockarna. Hon sa "Oj, det här kommer bli jättesvårt, du har troligen PCOS".
Polycystiskt ovarialsyndrom innebär att man har många äggblåsor på ena eller båda äggstockarna och mycket testosteron i kroppen. Det kan bland annat leda till mensrubbningar, ökad behåring på kroppen – och svårigheter att bli gravid.
Barnmorskan grundade sin bedömning på att Susanna hade ett pärlband av många små ägg, men inga som såg ut att vara stora nog att kunna släppa och därmed bli befruktade.
– Jag har läst senare att det är väldigt vanligt om man har spiral och det har man ju också för att man inte ska bli gravid.
Det var första gången hon hörde talas om PCOS och väl hemma igen började hon läsa på.
– Jag tyckte inte att det stämde riktigt, det var inga andra symptom som stämde in på mig.
"Det känns helt overkligt. Det är svårt att ta in fast magen växer och är i vägen, kroppen värker och svullnar. Nu känns det som att han ska vara i magen jämt."
Men det gjorde ändå att de gick in i processen med en oro om att det inte skulle fungera, även om de försökte vara positiva.
Efter att ha försökt på egen hand i knappt ett år bestämde de sig för att söka hjälp.
– Jag ljög faktiskt lite och sa att vi försökt i drygt ett år, eftersom jag vet att man inte får påbörja en utredning tidigare. Eftersom jag hade hört att jag kunde ha svårt att bli gravid och att det dessutom kan vara så lång väntetid som ett år innan man får sätta igång ville vi inte vänta.
De hann gå på ett introduktionssamtal. Sedan var Susanna gravid.
– Vi var jätteglada och berättade för familj och vänner kring jul.
Det gjorde de genom en julklappslek. I paketet låg en liten bebisdräkt med julmotiv.
– Alla blev så glada och förväntansfulla, minns Susanna.
Susanna och Hannes delar intresset för att stå på scen. Här är de tillsammans med Carina Perenkranz.
Susanna och Hannes var som vanligt med i nyårsrevyn i Valdemarsvik. Någon gång i januari, februari 2020 började hon att blöda.
– Det var inte några floder utan flytningar med lite blod i. Jag googlade och läste att det är vanligt och inte behöver betyda att något är fel.
De kontaktade inte vården eftersom de hade det första ultraljudet inbokat en vecka senare. Då visade det sig att fostret hade slutat växa i vecka 8.
– Det var dött, men kvar där inne. Ett missed abortion. Det var en chock, en väldigt stor besvikelse.
Paret fick stanna kvar på Vrinnevisjukhuset. Susanna fick flera olika läkemedel för att få kroppen att stöta ut fostret.
– Det var ett smärtfyllt dygn. Fysiskt. Psykiskt tänkte jag att "det är som det är, det var inte meningen". Vad jag inte var beredd på var att det skulle kunna fastna och göra så ont, som en förlossning.
Du har sagt att du kände skam, kan du berätta om det?
– Det var så jag upplevde det då. Vi hade berättat om det för så många. Jag hade inte gått ut med det på Instagram, utan där berättade jag i stället om att inte längre var gravid. Det kändes som ett misslyckande. Tyvärr. Som att jag gjorde andra besvikna.
– Alla upplever olika stor sorg vid en sådan här händelse. För mig var det inte just barnet i magen som jag sörjde. Jag funderade på om jag hade gjort någonting fel. Var jag för stressad? Var det den där snusen som jag tog innan jag visste att jag var gravid?
"Jag funderade på om jag hade gjort någonting fel. Var jag för stressad? Var det den där snusen som jag tog innan jag visste att jag var gravid?"
Det tog några månader att få kroppen att återställa sig. Efter ytterligare en tid tog de upp barnlöshetsutredningen igen. När svaren på Hannes prover kom hade de vetat om i en vecka att Susanna var gravid igen.
Den här gången har det gått bra. Den femte augusti är sonen beräknad att födas.
Varför var det viktigt för er att ta reda på könet?
– Mest för att få det verkligt för oss. I stället för att bara säga bebisen kunde vi börja välja namn och få en relation till honom. Det har absolut inte med kläder eller barnrummet att göra. Vi kommer inte ens att köpa några kläder, utan har ärvt allt. Och för oss skulle det inte vara något problem att bara ha rosa saker, trots att det är en pojke. Och det spelade heller ingen roll om det var en pojke eller flicka.
– Det var för att kunna njuta av graviditeten, speciellt för Hannes, som inte känner honom på samma sätt som jag.
Nu börjar Susanna Karlsson förstå att hon ska bli mamma. "Jag vet att mycket fortfarande kan hända, men det är så skönt att veta att barnet har stor chans att överleva även om han skulle behöva plockas ut redan nu."
Hon säger samtidigt att det är först de senaste veckorna som hon själv har vågat inse att de kommer att bli föräldrar.
– Jag vet att mycket fortfarande kan hända, men det är så skönt att veta att barnet har stor chans att överleva även om han skulle behöva plockas ut redan nu.
Vad längtar du mest efter nu?
– Det är nog alla nya rutiner och att se hur allt kommer att bli. Småsaker. Att göra saker längre fram med barnet, gå på djurparken och så. Livet som förälder i stort.