Vi träffas hemma hos Cecilia och David på Sjöbrisvägen i Västervik. Hit, till Västervik, flyttade de för elva år sedan, från Norrköping. David som går första året på gymnasiet har just kommit hem från skolan.

Han lär sig om fastighetsskötsel i en liten klass med sex elever, och han trivs bra, berättar han.

– Man får lära sig att klippa gräs och liknande, säger han.

Det har nu gått sju år sedan David – som fyller 16 år i oktober – blev friskförklarad, men fortfarande hålls han under uppsikt. En gång om året kallas han till magnetröntgen.

– Det känns tryggt. Man lämnas inte i sticket, säger mamma Cecilia.

Hon berättar om den dramatiska och omtumlande fredagen i december 2008 då hon förstod att något inte stod rätt till.

– När jag hämtat David från förskolan tappade han balansen och kräktes. Jag trodde att det var magsjuka han åkt på men ringde ändå sjukvårdsupplysningen och pratade med en sjuksköterska som var inne på samma linje.

– Jag minns att David sov bredvid mig i soffan under samtalet, berättar Cecilia.

Men när han lite senare på kvällen över huvudtaget inte gick att väcka blev hon orolig på riktigt.

Och när hon ringde sjukvårdsupplysningen på nytt gick allt mycket fort.

David hämtades med ambulans och fördes till Vrinnevisjukhuset i Norrköping.

Man misstänkte hjärnhinneinflammation. Men vid röntgen kunde man se att blodflödet i hjärnan stoppats upp.

David skickades i ilfart, med hjälp av poliseskort, vidare till Linköpings universitetssjukhus där läkarna upptäckte en tumör stor som en femkrona.

Det blev omgående operation och när man konstaterat att det rört sig om en elakartad tumör följde både strålning och cellgiftsbehandling.

En minst sagt tuff tid. Men det gick bra i slutändan. Cancern kom inte tillbaka.

– Hela behandlingsperioden pågick under ett och ett halvt års tid, berättar Cecilia. 

De första två veckorna efter operationen låg David i koma. Något som, utöver hans unga ålder, förklarar att han inte minns något från den första tiden efter det att han insjuknat.

I dag hyllar Cecilia personalen på Universitetssjukhuset i Linköping.

– De var fantastiska. De kändes som vår familj. David tyckte alltid att det var roligt att komma dit, vilket gjorde att jag inte behövde oroa mig för att han skulle vara ledsen.

– Han möttes alltid med glädje av personalen. Det var inga ledsna miner, säger Cecilia. 

– Och det var precis vad vi behövde när det i övrigt var så tungt, menar hon.

Ett annat värdefullt stöd både under och efter behandlingsperioden har Barncancerfondens regionala förening stått för, berättar Cecilia.

Föreningen erbjuder aktiviteter och sammanför familjer som alla har erfarenhet av cancer.

– Det betyder mycket att träffa andra som har liknande erfarenheter.

– Vi har fått, och får fortfarande, vara med om fantastiska upplevelser tack vare föreningen, säger Cecilia Edvinsson.

David, som gillar djur, minns lite särskilt ett besök på Kolmården härom året.

– Vi bodde på Vildmarkshotellet, och fick hjälpa djurskötarna med lite olika saker. Bland annat att mocka skit, säger han och skrattar.

I våras skulle han ha deltagit i ett ungdomsläger i Luleå i föreningens regi. Men då kom corona och satte käppar i hjulet.

Inca Asknert är föreningsinformatör för Barncancerfonden Östra som är verksam i Östergötlands och Kalmar län. Hon förklarar att riksorganisationen finansierar forskning med målsättningen att på sikt utrota barncancer som är den vanligaste dödsorsaken bland barn mellan 1 och 14 år. Man arbetar också nationellt för att förbättra livssituationen för cancerdrabbade barn, ungdomar och deras familjer, samt de unga vuxna som har överlevt sin barncancer.

De regionala föreningarna lägger däremot fokus på att ge lokalt stöd till barnen och familjerna, både under och efter behandlingstiden.

– Det kan handla om allt från att erbjuda information, anordna aktiviteter och förmedla kontakt med andra som är eller har varit i samma sits till att bjuda på frukostbuffé och matkvällar. Aktiviteterna sker både på, och utanför, sjukhuset, säger hon.

– Vi jobbar helt enkelt med att så gott det går underlätta för de familjer som drabbats.

Under den senaste femårsperioden har den generella överlevnaden i barncancer ökat från 80 till 85 procent. För 50 år sedan var det omvänt, cirka 20 procent av barnen överlevde.